Idag…

Idag har jag ont i huvudet.

Jag har nog glömt bort att äta…

I don’t löv you!

Omkring kl. 7 kom han… Kommunens egen lilla lövblåsare. Ur en vit, liten lastbil steg han ut, och krokade en konstig mojäng på ryggen – sedan drog han igång:

Det låter som f-n!

Mojängen är som en bakvänd dammsugare. Den blåser regnblöta, tunga löv framför sig och samlar ihop dem i högar.

Nitiskt går den lilla orangeklädda gubben runt på asfaltsplanen. Wrooom, wroooom, WROOOOM! Inte ett enda litet gult björklöv har han tänkt lämna efter sig….

Så inte heller en enda sovande själ på en kilometers avstånd.

Nu har han hållit på över en timme…. på samma lilla asfaltssträcka.

Om nu kommunen (parkförvaltningen) fått för sig att det är superviktigt att blåsa bort löv på en oanvänd bit asfalt – så kan de väl ändå vänta tills det är ljust och mer normalarbetande människor i huset bredvid fått vakna?

Finns det inga bestämmelser för hur tidigt man får börja väsnas utanför bostadshus?

Alla ljuger!

Jo, det är faktiskt så. Alla ljuger. ALLA!

- Men HEJ!! Hur är läget?

- Bara bra! (- bortsett från tandvärk, bråket med barnen, och att jag ska ha gäster om en timme och inte hunnit handla). Själv då?

- Helt okey! (fast jag har just fått veta att vi måste gräva upp grunden för 50 000 och att bilen inte gick igenom besiktningen, och att jag är uppsagd från och med nästa månad).

Vi ljuger så det bara stänker om det. Och alla vet om det… För vem vill egentligen få ett negativt svar på en sådan fråga? Eller ett äkta svar?

”Tack för att du frågar, för jag är faktiskt lite hård i magen, men ska köpa mikrolax på apoteket på lunchrasten”

Vi vill inte veta – eller hur?

- How do you do?

- Fine!

Vi frågar av artighet – och svarar artigt tillbaka. Och ljuger så tungan krullar ihop sig. Anglosaxiskt så det förslår.

Men vi ljuger om andra saker också… av bekvämlighetsskäl.

- Har du plockat fram den där pärmen till mötet?

- Ja allt är klart! (f-n den hade jag glömt, men kilar och hämtar den på rasten).

eller

- När den expressiva fonologin är drabbad så förstår ni alla vilka stödåtgärder vi måste ta till?

-  Ja men självklart! (Expressiv fono- vad då?)

Varför ljuger vi då?

Tja, man kan väl säga att vi gör det för att vi  inte är beredda att ta konsekvenserna för någonting… vi tror att det kan skada vår status, framställa oss som dumma, få någon att bli arg på oss, eller tvinga oss erkänna att vi hade fel, eller begått ett misstag. Läs mer om lögner HÄR.

Den som påstår att h*n aldrig ljuger – ljög med största sannorlikhet just i det ögonblicket Alla ljuger. Faktiskt.

Och det är nog tur – för de som inte besitter förmågan att ljuga, utan är tvingande ärliga – hamnar antagligen i rätt besvärliga och därmed asociala situationer…

- Jag hittade den här jättevackra klänningen på rea, och köpte den trots att den var en storlek för liten… jag ser väl inte fet ut i den?

- Jo faktiskt… som en flodhäst i en balettkjol.

(Sedan finns det den som ljuger mer än andra. Mycket mer! Läs mer om Mytomanen, lögnernas mästare)

Uppsagd pga mamma…

Två-åriga Eufemia i Nynäshamn har sagts upp från sin förskoleplats pga att mamman inte fungerar med personalen. (läs mer i SVD)

Spontant kan jag känna ”Äntligen!”.

Äntligen reagerar en förskola rejält på hur föräldrarna behandlar personalen. Förskolan är personalens arbetsplats, och det finns ingen anledning att en enskild förälder ska få personalen att känna obehag, rädsla odyl.

De allra, allra flesta föräldrar är jättebra. De söker samarbete och samförstånd.

Men sedan finns det den där lilla procenten föräldrar som faktiskt inte är riktigt kloka. Genom åren på dagis – och speciellt som dagmamma – så har jag stött ihop med föräldrar som behandlar sitt barns omsorgspersonal som sopor.

Föräldrar som trakasserat, nonchalerat, hotat… Föräldrar som fått personal att säga upp sig, att sjukskriva sig, att byta avdelning…

Så nog sjutton är vissa föräldrar helt klart en arbetsmiljöfråga för dagispersonalen!

Sedan är det djupt beklagligt att en 2-åring inte längre får vara på kvar bland kamrater och vuxna som hon trivs med. Men är det verkligen personalens fel?

Det jag saknar lite i artikeln är information om vad förskolan tagit in för stöd innan uppsägningen blev ett faktum. Har tex personalen fått handledning? Har mamman och personalen haft en medlare med i samtalen?

Normalt när det skiter sig rejält mellan en förskola och föräldrar, så brukar föräldrarna själva välja att byta förskola. De är missnöjda – och vill sitt barns bästa. De letar vidare efter ”något bättre”… Samtidigt som förskolan ofta långt tidigare flaggat uppe på förvaltningen om konflikten – vilket gör att när föräldrarna väl hör av sig, så erbjuds de snabbt en annan placering, och slipper uppsägningstid osv. Förhoppningsvis funkar det bättre på nästa ställe… Föräldrarna brukar bli lite mer ödmjuka – väl medvetna om att man inte kan hålla på och byta dagis en gång/ termin

Men tillbaka till 2-åringen i Nynäshamn. Någonstans så tycker jag att daghemmet ändå gör rätt. Det är inte meningen att personal ska behöva gå och må dåligt pga enskilda förälder. För alla som jobbar/ har jobbat på dagis vet att en förälder kan stjälpa ett helt daghem, genom att köra slut på personal och samtidigt sprida galla omkring sig… och då drabbas inte bara en liten 2-åring utan kanske hela barngruppen.

Det är idag självklart att en förskoleplats kan sägas upp om den inte utnyttjas, eller om föräldrarna inte betalar för sig.

Kanske är det dags med ett tillägg? Uppsägning pga brist på respekt och hänsyn mot personalen och verksamheten?

Idag är jag inte bra för mig själv

Min fantasi sätter griller i huvudet på mig.

Jag målar upp bilder som får mig att må illa. Värsta tänkbara scenarior.

Jag försöker lyssna mellan raderna, tolka… Varför så? Varför inte så?

I huvudet går jag igenom vad jag ska göra, vad jag ska säga… Om ”om” finns…

Fast jag vet inte om ”om” finns… Jag vet ingenting. Ingenting… alls.

Det enda jag har är mina hemska fantasier, som tär och förgör och skruvar sig in i min hjärna och skapar tunga, ledsna klumpar i magen, och hemska bilder bakom hornhinnan.

Jag tar långa promenader till folktomma platser. Grått och regnigt. Frisk luft botar inte rädda tankar, men regnet döljer dem.

 

En sån där dag… :-(

Idag är en sån där dag jag aldrig borde slängt benen över sängkanten och bejakat… Jag är så fruktansvärt trött. Fysiskt – psykiskt. Det känns som om varje krav är ett krokben som får mig snubbla i vasst grus. Grus som river upp gamla sårskorpor och sakta får mig att förblöda…

Jag orkar snart inte mer. Så känns det.

Jag vill bara krypa ner under täcket och gråta… tills jag somnar av utmattning och inte behöver vakna förrän allt är ljust, varmt och som förr igen…

Jag har försökt orka – åt mig själv, åt anhöriga… I så många år har jag lyft, kämpat, envist… men nu måste jag få lite bärhjälp. Benen ger vika. Även en mamma behöver få släppa taget ibland – utan att skuldbördan blir ännu större.

Ibland är psyket helt enkelt lite svagt och darrigt… ledset och trött. Och då är det som allra, allra viktigast att man inte behöva känna sig ensam… så är det.

Ett fotografi på en bro

Det är tur att jag är en extremt snabb läsare… Idag fick jag okey att köpa in kurslitteraturen genom skolan, sent på eftermiddagen åkte jag iväg till akademibokhandeln och inhandlade böcker på faktura. Tänk så bekvämt – och billigt

Nu sitter jag här och pluggar ”barn i utsatta livssituationer”. Den verkar lovande. 191 sidor. Jag ska ha läst den till morgondagens föreläsning. Jalla-jalla!

Nästa bok heter ”inneslutning och uteslutning” – den har jag hela 2 veckor på mig att läsa in. Ett hav av tid med min tidsplanering

Annars då? Jo tack – idag var första dagen på 11 dagar som jag hade båda mina kollegor på plats. Det kändes väldigt skönt att hela teamet var samlat igen!

Jag måste även få berätta – det är så kul! Fina kompisen  Johanna fick Emil-priset här om dagen. Så jätte-jätte skoj. Hon samlar uppenbarligen på litteraturpris med maskulina förtecken… först Augustpriset, och nu Emilpriset… vad kommer härnäst tro? Alfreds Nobelpris? Hur som helst… Stort STORT Grattis Johanna!

När jag for över Västerbron i morse låg det blommor, ljus och ett fotografi på en ung flicka på brokrönet… Jag undrar vad som fick henne att välja bort livet?

Att ett barn dör – väjer att dö – måste vara bland det absolut värsta värsta!

Otrohet – var går gränsen?

Expressen har idag en artikel om otrohet. Philip Hodson, som är anghängare av det brittska rådgivnings- och psykoterpaiförbundet, menar att gränsen för otrohet går vid att man inleder en djupare relation med någon av motsatta kön (Philip H. verkar utgå från hetrosexuella).

Ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att han har rätt. Har man redan en partner, så är det självklart att man inte samtidigt har en djup, nära relation med någon annan.

Jag skulle bli oerhört sårad och ledsen om pappan valde att gå ut med någon annan, äta luncher med någon annan, sitta i djupa samtal med någon annan… Det behöver gå så långt som till sex, för att man ska känna sig sviken av sin partner….

Det kan kännas rätt självklart att inte acceptera flörtande, kyssar, hångel… men visst skulle det vara otrohet om jag tex vände mig till en annan man för att prata djupa samtal, eller gick ut och åt gång på gång med samma man bara för att vi var ”vänner” ? Nog sjutton skulle jag svika pappan då…?

Jag är nog rätt regid vad gäller otrohet. Har man en partner – så är det han som gäller. Jag kan vara arbetskompis med män, och jag kan umgås som vän till andra män – men jag umgås samtidigt lika mycket med deras fruar och i princip alltid, så sker det tillsammans med pappan.

Jag har aldrig förstått vitsen med att ens snegla åt någon annan – om man inte medvetet vill provocera och/ eller göra sin partner svartsjuk eller ledsen….

I en relation tar man hänsyn, och lever tillsammans… Kärlek!

En ny arbetsvecka närmar sig…

Helgen är snart slut. Jag har hunnit vila. Det var välbehövligt efter förra veckans ensamarbete. Jag har inte varit så trött på länge.

Imorgon fortsätter jag dessutom ensam, eftersom en kollega är på kurs och en fortfarande är sjuk. En måttligt kul start på veckan.

Det är 4 veckor kvar till jullovet. Jag hoppas jag står på benen tiden ut. Vi har nu ett dokumenterat fall av svininfluensa i klassen, och mängder av elever och lärare är sjuka i skolan. Jag har inte ens varit vaccinerad en vecka. Inte mycket till imunförsvar ännu alltså. Sedan finns ju alla andra sjukor och smittor. Man glömmer nästan dem eftersom all fokus ligger på influensan just nu.

Kattungarna växer så det knakar. 4 veckor gamla så är det full fart… numera sover de inte alls i sin bolåda, utan har lagt beslag på vovvans sovkorg utanför. Konstigt tycker vovvan, men hon finner sig i det. Små kattungar flyttar man ju inte så lätt på…

Annars är det ett väldigt springande ut och in ur sovrummet… en ny värld väntar ju på att upptäckas bortom tröskeln, och somliga har även kommit på hur man klättar upp på sängen med hjälp av överkastet…

Nu för tiden mixar jag kattungepuré varje dag… och lilla knubbiga Ulltott har förstått att detta är en kulinarisk läckerhet… De andra två tar det lite lugnare med gegg-maten, och föredrar fortfarande helt mammas mjölkbar.

Det är intensivt att leva med tre levnadsglada kattungar – nattsömnen blir till och från lite lidande, eftersom det leks alla möjliga tider på dygnet, och mamma katt inte alltid tycker om att småttingarna försvinner långt iväg. Hon kurrar och jamar för att locka dem tillbaka – men väcker samtidigt mig.

Men vad gör det? De är ju så otroligt söta alla tre

LVU – och paragraf 12 hem

OBS! Jag måste varna för att detta kommer bli ett långt inlägg med många länkar. Jag ber om ursäkt för det, men jag kunde inte få ihop allt jag vill säga på något annat sätt. Jag hoppas du orkar läsa igenom texten ändå – och vid behov klicka vidare på länkarna för mer information.

———————————————————————————————–

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) reglerar tvångsomhändertagande av unga människor i Sverige under 18 år och i vissa fall av unga under 20. Grunderna för omhändertagande kan vara bristande hemförhållanden eller den unges egna vårdslösa beteende.

paragraf 12-hem, särskilt ungdomshem, institution avsedd för ungdomar som omhändertagits med tvång enligt LVU eller av domstol dömts till sluten ungdomsvård (LSU). Boendet ska vara tillfälligt – man kan dömas till LSU i minst 14 dagar och max 4 år. (Se länk till paragraf 12 ovan)

Den gripne 15-åringen i Göteborg hade omhändertagits med hjälp av LVU. Enligt uppgift har han polisanmälts 25 ggr. Det har bla gällt olaga hot, stöld och våld mot tjänsteman (han har antagligen gjort motstånd vid något tidigare ingripande).

Pojken har diagnosen autism, lindrig utvecklingsstörning och ad/hd. En komplex diagnos, som ställer stora krav på en terapeutisk behandlingsform, och ett boende med goda förebilder.

Men… Pojken har stulit bla mopeder och han har hotat andra. Därför har han sedan 1.5 år varit placerad på ett paragraf 12-hem där bla unga mördare, bankrånare och missbrukare bor.

Institutionen heter Fagared – och ligger i Lindome utanför Göteborg. Det är ett av Sveriges 6 LSU-hem*.

Fagared, tar emot pojkar mellan 15-20 år. Pojken måste därför vara bland de yngsta boende där. Hemmet tar emot både pojkar som är omhändertagna enligt LVU och pojkar som är omhändertagna enligt LSU. Det är ett ”tungt” paragraf 12-hem med 32 ”låsbara” platser, och endast 2 öppna platser.

Endast 6 platser är behandlingsplatser för pojkar med neuropsykatriska diagnoser. Den avdelningen heter ”Fyren” och boende där har rätt till LSS. (Lagen om Stöd och  service till vissa funktionshindrade) . Övriga 28 platser är i första hand till för boende med ”omfattande kriminellt beteende och missbruk av alkohol och/eller droger i kombination med psykosociala problem av olika slag”.

Man kan undra om detta är en lämplig miljö för en pojke som föräldrarna betecknar som ”känslig, osäker och med ett stort hjärta”? Hur utnyttjad och påverkad kan en lindrig utvecklingsstörd, autistisk pojke med ad/hd bli – bland boende som kanske är 3-5 år äldre, och därtill missbrukare och grovt kriminella?

På Fagared har bland annat Rami el Mohamed (”Metro-Gustav”) suttit. En av Sveriges yngsta bankrånare – tillika rymningsexpert. Han rymde senast från Fagered i februari 2009 och greps någon månad senare efter två nya bankrån i Skåne. Fagared JO-anmäldes i samband med detta.

Det fanns även planer på att skicka en eller flera av de som i oktober 2007 misshandlade Riccardo Campogiani till döds på Kungsholmen, till Fagared. Läs mer HÄR.

På Fagared satt även en av de 17-åringar som dömdes för dubbelmorden på Hallandsåsen, och som lyckades rymma därifrån i oktober 2004. Här satt även en 18-åring, dömd för våldtäkt på två 15-åriga flickor, som rymde i augusti 2005. Vid båda tillfällena kritiserades Fagared hårt för bristande säkerhetsrutiner.

På Fagared satt också den 19-åriga kille som så sent som i mitten av September misstänktes ligga bakom stenkastningen mot en brandbil i Hjällbo. Polisen har flera år tidigare varnat för att pojken riskerade falla in i yrkeskriminalitet.

Här satt också en 18-åring dömd för upprepad misshandel av sin flickvän – men som i oktober 2007 lyckades rymma… med hjälp av sin pappa! (som i sin tur dömdes för rattfylleri i samband med händelsen eftersom han var amfetaminpåverkad vid rymningstillfället)

Det jag vill peka på med ovanstående exempel är dels att de intagna på Fagared är mycket grovt kriminellt belastade pojkar/ unga män, och att institutionen vid ett flertal tillfällen fått stark kritik pga upprepade rymningar.

Jag undrar därför hur socialtjänsten tänker när de sätter en 15-åring som dömts för olaga hot, stöld och våld mot tjänteman på ett av Sveriges tyngst kriminellt belastade låsta ungdomshem?

Hur mycket hänsyn tog de inför placeringen till pojkens tunga diagnoser (lindrig utvecklinsstörning, autism och ad/hd)?

Självklart kan det finnas en mängd okända faktorer bakom placeringen – men utifrån den information som nu finns att tillgå, så tycker jag precis som Socialchefen Elisabeth Söderberg att samhället har begått misstag, och att pojken inte fått rätt stöd. I en annan artikel betonar Elisabeth att man betydligt tidigare bör fånga upp dessa ungdomar, och erbjuda behandling på hemmaplan – tex i form av familjeterapi.

Det är uppenbart många länkar som brustit på vägen om en 15-åring placeras på ett paragraf 12-hem pga moppe-stölder och hot… och under boendet där går vidare till att bli en serievåldtäktsman…

Någonstans – på vägen och trots föräldrarnas upprepade vädjande om hjälp – så har socialtjänsten brutist i sina åtaganden… och Fagared har uppenbart inte lyckats ge pojken det stöd och den terapi han behövt. En praktikplats på en bilverkstad är inte nog.

Ett paragraf 12-hem är inte rätt plats för en utvecklingsstörd, autistisk pojke – inte ens om han har ad/hd. Det är min absoluta åsikt…

Se även mitt tidigare inlägg

* De sex ungdomshem som tar emot ungdomar enligt LSU är Fagared utanför Göteborg, Johannisberg i Kalix, Klarälvsgården i Deje, Sundbo i Fagersta, Bärbo i Uppsala och Råby i Lund.