Vad lär man sig av livet, om man alltid har en tendens att ta den lättaste vägen ur allting?
Om man inte klarar att kämpa…? Om man inte förstår att allt inte bara kan vara lustfyllt och roligt…?
Om man förväntar sig en räkmacka och minsta motståndets lag… och krisar så fort vardagen inte är rosenröd?
Vad gör man om krav uppfattas som personliga “angrepp” och kritik som “elakheter”?. Om goda råd upplevs som “påhopp”? Om det går åt mer energi för att komma undan “måsten” än att göra dem… ? Om man hellre smiter och skolkar och skyller på allt och alla - utom sig själv?
För barn blir det svårt i skolan, hemma och med kamrater… För vuxna blir det så mycket värre. Vi har en tendens att vara betydligt mer toleranta mot ett barns aviga beteende än den vuxnes…
Räkningar betalas försent… Arbeten skjuts upp i framtiden… relationsproblem sopas under mattan… deklarationen görs i absolut sista stund. Man har svårt att hålla rutiner som tex bestämda tider för måltider, komma i tid, hålla tiden i tvättstugan… Det finns ju så mycket annat som är så mycket roligare att göra… eller i allafall inte lika tråkigt.
Tills katastrofen kommer…
De första betalningspåminnelserna stoppas kanske iofs bara undan - men när inkasso står och knackar på, tillsammans med kronofogden…? När relationerna avlöser varandra och ingen “orkar med”? När arbetsgivaren kallar till enskilda samtal, och man märker att man inte längre blir tillfrågad… när förtroendeuppdrag tas ifrån en, när man flyttas runt inom organisationen - eller till och med får sparken (eller inte förnyat uppdrag)… Då rasar det. Som ett brev på posten.
Tyvärr förstår de här personen inte sin egen del i det hela. Istället skyller de på “otur”, “sjukdom”, “idioter”, “ödet”… ALLT - utom på sig själva. De har ju ingen del i det hela… eller?
En person som lever så här under lång period har inte en normal “lättja” (som alla kan drabbas av någon timme eller t o m en hel dag). Här handlar det om en lättja som skapar ett fuktionshinder. Orsaken kan bero på många olika saker… tex adhd eller depression.
För omgivningen är en människa med den här funktionsnedsättningen oerhört enerverande att ha och göra med. Man vill bara skrika “Det är patetiskt att tycka så synd om sig själv”… “skärp dig för f-n!”
Men personen KAN INTE!
Istället fortsätter relationerna att krascha, räkningarna att bli obetalda, ungarna får fixa mat själva och arbetslöshetstider och långtidssjukskrivningar avlöser tillslut varandra. Ekonomin är i botten. De sociala kontakterna drar sig undan….
Tänk om samhället kunde förstå lite bättre vad adhd innebär för en vuxen person… Om vuxna med det här funktionshindret kunde få en diagnos på sina problem - så att arbetsgivare i allafall liiite kunde förstå att det här handlar om något annat än en egotrippad, slö medarbetare…
En diagnos innebär också att personen ifråga själv kan börja förstå - och därmed skaffa strategier för hur “hon” ska hantera sitt handikapp så att “biverkningarna” blir färre, och inte lika katastrofalt kännbara.
(Orsaken till att jag skriver “hon” ovan, är för att det här handikappen ofta blir tydligare hos vuxna kvinnor än vuxna män. En kvinna förutsätts ha en enorm simultankapacitet där hon ska sköta jobb, barn och familj på en gång… vilket hon helt enkelt inte klarar).
Vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder har det inte lätt. “Hela världen är emot mig”. “Jag fattar inte varför allt alltid ska drabba mig”. “Varför träffar jag på så många (elaka) idioter?”
Det är ett jättestort dolt handikapp att som vuxen inte klara av att organisera sin vardag och/eller sin familj, och inte kunna utföra saker utan en omedelbar feedback eller en känsla av lust.
Avsaknaden av tandläkarens glittriga bokmärken är enorm!
Den lättaste vägen - är kanske i det långa loppet den absolut mest krokiga uppförsbacke vi kan tänka oss… många av oss kommer över huvudtaget aldrig att möta den.
