Sverigesjukan – ny teori…

Träffade en kollega, inom autismsektorn….

Vi kom att tala om ”Sverigesjukan” – och det hon berättade var rätt intressant.

Inom hennes geografiska område står de somaliska barnen för ca 10% av alla nyupptäckta autism fall – dock står inte de somaliska familjerna för 10% av befolkningen i området. De är betydligt färre.

D-vitaminbristen hos gravida invandrarkvinnor vs autismdiagnoser tyckte hon var intressant – men den förklarade inte det höga talet av autismdiagnoser hos de somaliska invandrarna.

Man borde hitta lika många autistiska barn, procentuellt sett, även hos tex Iranier, Etiopier, Egyptsier, Kenyaner osv… Även deras kvinnor täcker till stor del kroppen, även under sommaren… Men det gör man inte.

Man då börjat titta på v a d som egentligen skiljer ut de somaliska invandrarna – vad finns i deras vardag, som inte finns bland invandrargrupper?

Svaret var KAT. Bruket av kat inom bland de somaliska invandrarna är gigantiskt om man jämför med andra länders invandrare.

Min kollega hade dessutom frågat somalierna om det inte fanns människor med autism i Somalia – svaret hade varit nekande. Hon omformulerade då frågan… Fanns det inte människor med ”det, och det, och det beteendet”. Jovisst – vi kallar dem idioter. Blev svaret…

Det som kallas Sverigesjuka må heta autism med ett fint ord på svenska – men i Somalia finns inte en särskild diagnos… Där är någon med ett alltför annorlunda beteende en idiot. Rakt upp och ner…

De flesta av oss har nog läst om hur droger fördummar – men tuggandet av kat, verkar ta priset….

Besprutad

Var i yngste sonens skola, på utvecklingssamtal i dag på eftermiddagen.

När det var över och vi skulle gå hem så kom sonen plötsligt på att han även hade tid för influensavaccination, så han pep iväg till syster, med mig i släptåget.

Väl där kunde jag inte låta bli att fråga om de kunde tänka sig att vaccinera en lärare,  även om hon kom från en annan skola. Självklart! blev svaret, så nu har jag fått mitt vaccin, och slipper vänta till vecka 49.

Eftersom det tar några veckor för kroppen att bilda imunitet, och vi just nu ser en stadig ökning av elever med huvudvärk, feber och hosta… så känns det lite som det brådskar…

Nu återstår bara att se om jag får några biverkningar, eller ej…

Det är sånt man får räkna med…

Jag fick en hålslagsapparat slängd i ryggen en gång för flera år sedan, på jobbet. En elev blev förbannad… Det var nog egentligen inte meningen att den skulle träffa mig, men blåmärket blev stort som en handflata och blåsvart. Det gjorde jävulskt ont!

När jag naivt knallade ner för att göra en anmälan om arbetsskada (vad ska man annars kalla det för?) så ryckte den biträdande rektorn på axlarna och sa ”Det är sånt man får räkna med när man jobbar i sådanna här grupper”.

Dvs – arbetar man med elever med låg impulskontroll pga adhd, asperger odyl – så får man inte anmäla misshandel till skolledningen.

Jag har av förklarliga skäl inte gått ner till min chef någon mer gång och anmält liknande händelser. Jag har åtagit mig jobbet – jag får räkna med en viss misshandel.

Idag slogs en lärare blodig i en annan liten grupp i Skanskvarns skola. Det är egentligen en låg- och mellanstadieskola, men det finns en LSI-grupp med 12-13 st högstadieelever där också . Eftersom eleven som drämde koppen i skallen på läraren är 15 år, så är det lätt att räkna ut att det är en äldre version av ”mina” elever.

Den här läraren kördes i ambulans till sjukhus – jag undrar om h*n kommer få anmäla det inträffade för sin rektor, eller om det här är sånt vi ”får räkna med”?

Det här med ”smak”…

Det finns en blogg jag brukar kika in i någon gång då och då.

Den skrivs av två tjejer som bla presenteras ”dagens outfit” – amatörbilder på sig själva i vardagskläder. Det är rätt gulligt.

Det som slagit mig är för det första hur olika båda tjejerna är min egen klädsmak – det andra är att jag ändå alltid kan tycka att den ena tjejens kläder är både kul och snygga, medan den andra tjejens kläder är… hur ska jag säga… väldigt missklädsamma.

En av tjejerna lyckas pricka kläder som faktiskt passar ihop – på ett personligt och kul sätt… ibland rätt knasigt – men med stil, medan den andra tjejen gång på gång kombinerar ihop fullständigt vansinniga kreationer. Det blir bara sååå fel. Det blir inte coolt,  inte ballt, inte gulligt… det blir… fel.

Oavsett vilken stil man har, vilka kläder man föredrar osv – så krävs det en smula ”smak” – en känsla för vad som passar ihop med vad, en känsla för kvaliteter och färger/mönster.

Men det här är inte lätt… olika människor besitter olika förmågor… och det är känsligt att gå in som anhörig eller vän och försöka förklara att kläderna en människa har på sig inte funkar… Det skulle antaligen uppfattas som väldigt kränkande – även om det är välment.

Samtidigt så tror jag att en person kan ”lära sig” att kombinera ihop kläder på ett vettigt sätt, bara någon vågar tala om vad h*n ska titta på, och vad som inte funkar.

Det finns helt enkelt olika sätt att sticka ut klädmässigt… Den ena sker genom ett personligt mode.

Det andra är ofrivilligt – genom att omgivningen uppmärksammar klädseln negativt – och eftersom detta oftast sker omedvetet, så behövs det kanske någon utomstående som vågar reagerar?

Man f å r självklart klä sig precis som man vill. Men… som man klär sig, blir man bemött… och blir det för ”konstigt” så får man nog räkna med ett och annat höjt ögonbryn… dock inte av beundran utan mer förundran ”Vad sjutton har hon på sig?”

Sverigesjukan

Nu lyfter man ytterligare fram det ökade antalet barn med autism bland Somaliska barn i Sverige.

På min arbetsplats har vi ett flertal små undervisningsgrupper, och även autismklasser inom särskolans regim. Det är ett rätt litet forskningsunderlag – men ändå pratar vi ganska ofta om hur det kommer sig att barn med somaliskt ursprung ökar i våra grupper… i ärlighetens namn ska sägas att det inte enbart är somaliska barn, utan även barn från andra afrikanska länder. Alltifrån Egypten i norr till Botswana i söder.

Inom de Somaliska familjern finns idag begreppet ”Sverigesjuka”. Man förstår inte varför barnen som föds i Sverige får en sådan konstig diagnos som ”autism”.

Det finns många teorier om vad som kan ligga bakom. Alltifrån D-vitaminbrist hos mammorna under graviditeten, till ärftliga anlag.

I personalrummet har vi även diskuterat kusingiften – då den somaliska populationen runt Stockholm ändå är relativt liten, och familjebildningen sker inom släkterna.

Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?

Det här är ett oerhört intressant forskningsämne – jag ser fram mot att följa den fortsatta forskningen.

Redan i juli 2008 skrev jag om detta. Läs HÄR.

Farsdag

Grattis älskade pappa, på farsdag!

Världens bästa lekpappa/lekmorfar.

Han som alltid tagit sig tid. Aldrig har något varit för jobbigt.

Jag minns en promenad i månsken, ute i Tyresta. Jag var kanske 12-13 år och skulle på en övernattning med scouterna. Den krockade med en konsert på konserthuset som min klass skulle delta i. Jag ville så gärna göra både ock…

Pappa gjorde det möjligt. Han hade med hela scoutpackningen i bilen vid Hötorget. Ombyte från vit blus och svart kjol, till scoutskjorta och jeans… Sedan for vi tillsammans ut. Det var kolmörkt och 2 km promenad rakt in i skogen. Pappa gick med – vi pratade om mörkerseende. Jag minns det fortfarande. Väl framme vid stugorna, så vände pappa och gick ensam tillbaka. Det bekymrade mig hela natten…

Många år senare var pappa (och mamma) barnvakt till våra yngsta söner. Pappa frågar (som vanligt) vad de vill göra? Åka till Fryshuset och åka skateboard blev svaret. Pappa åker dit. Sitter i en slamrig, musikdunkande skateboard hall i flera timmar – lekmorfar!

Pappa har alltid ställt upp. Hans prioriteringar har färgat mig långt in i själen. Hans syn på hur viktiga barn är, har färgat inte bara mitt yrkesval, utan även mitt val att bli förälder till fler barn än de vanliga 2-3.

Jag har mycket att tacka pappa för – jag älskar honom enormt mycket!

Grattis pappa på farsdag!

Kvinnor som hatar män…

Hur kommer det sig att vi är så oerhört snabba med att vilja kategorisera och dra olika grupper över en kam?

Tydligast för mig som kvinna, är detta när jag möter (vissa) andra kvinnor som av en eller annan anledning har bränt sig i relationen till en man.

De far ut mot män som om halva mänskligheten skulle vara en samling neandertalare med IQ fiskmås.

Alla män får bära skulden för vad en stackare gjort. Alla män blir presumtiva förtryckare, svikare, våldsmän….

De föraktar, förtalar… dessa idioter till män!

När jag hör en kvinna gå på så rabiat kring män, så blir jag alltid väldigt misstänksam. Jag kan bara inte komma ifrån känslan av ”dåligt samvete”. Ju mer hon smutskastar – desto mer tror jag hon mörkar något. Ju mer skitsnack  – desto mer börjar jag undra v e m som egentligen bar skulden till att förhållandet inte fungerade…

Det blir så dubbelt. Å ena sidan framställer de här kvinnorna sig som Amazoner. Självständiga, starka, modiga… Å andra sidan rider de på myten om kvinnan som det svagare könet… och målar upp sig som offer.

Det är klart att enskilda kvinnor k a n ha haft otur och bara mött skitstövlar (och då ska man kanske fråga sig varför man söker sig till dem?)

Men… Jag tror att i de allra, allra flesta fall – så kanske kvinnor som inte funkar i relationer, borde söka orsaken lite hos sig själva.

Hur mycket utrymme kräver de – på bekostnad av sin partner? Hur stora krav ställer de – på sin partner kontra sig själva?

Är verkligen alla män skitstövlar bara för att de råkar möta kvinnor som har svårt att kompromissa i en relation? Tror inte det va…!

Lyft blicken…

Man kan upptäcka rätt mycket intressant, om man bara lyfter blicken och vet vad man ser…

Jag gillar rovfåglar. Stockholm med omnejd har gott om rovfåglar – om man vet hur de ser ut, och låter.

Igår cirklade en tornfalk över skolgården

Härom dagen seglade två havsörnar över Riddarfjärden.

När jag stod och väntade på bussen så flög en sparvhök runt i den lilla parken på andra sidan gatan.

Här på ön har vi minst tre olika sorters ugglor (sparvuggla, pärluggla och kattuggla).

Nere vid kanotbryggan har en häger slagit sig ner – varje morgon sitter den på bryggan och spanar i gryningen.

Under bron har vi förutom de obligatoriska gräsänderna, även sothöna, vigg, knipa och gravand.

Det är ett rikt fågelliv i Stockholm – och jag kan bara beklaga de människor som inte vet om det, utan bara konstaterar ”kolla vilken stor fågel” när de får syn på havsörnarna…

Livet måste vara så mycket fattigare om man inte vet vilken blomma man ser, vilken insekt som kryper, vilken fågel som flyger, vilken svamp som är ätlig – osv osv…. Det är inte konstigt att folk inte bryr sig om sopsortering när de inte är intresserade ens av närmiljöns natur.

För mig är det ett mysterium – är människor inte vetgiriga? Är de inte nyfikna på vad de ser om de lyfter blicken – eller är de bara lata?

Regn…

Det regnar ute.

Mitt i nattens mörker droppar det högt ute på balkongen.

Ute i köket surrar diskmaskinen på.

I lådan brevid sängen är det osedvanligt tyst…3 ulliga små ungar, sussar järnet.

Vovvan sover bredvid, i sin korg… hon suckar lite i sömnen. Nöjda suckar.

Jag saknar pappan. Han har åkt ut till stugan för att fixa med båten och läsa in sig på något jobbrelaterat…  Trist.  Vi borde i allafall kunna få helgerna tillsammans… Det är väl inte för mycket begärt.

Usch… det är så mycket jobb, jobb, jobb, jobb….

Den som väntar på något gott…

Nöff – och Nej!

Lasses konsert på Annexet ställdes in – pianokillen har fått svininfluensa.

Nu repar de antagligen för fullt med en ersättare för att kunna genomföra spelningarna imorgon, på lördag och på söndag.

Våran konsert är dock uppskjuten till 1 december. Synd – men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge….

Det blev en ”liten” krogrunda istället… med slutdestination ”Söderkisens bakficka”. Öl och shots – och kvällen blev trevlig ändå.

Lättnaden över vovvans ofarliga diagnos överskuggade besvikelsen – ikväll har jag varit GLAD!

Nu laddar jag om till 1:a december…. Har jag kunnat vänta sedan Juli, så kan jag lugnt vänta några veckor till.

ps.

För övrigt har jag faktiskt tackat nej till en casting, trots att de har ringt 3 ggr och tjatat…. Ungarna vägrar låta mamma göra bort sig i TV, så Wipeout får vara för min del… även om en tripp till Argentina hade varit rätt okey