Sorgligt samtal
söndag, juli 29, 2007 av mamman
Mamman råkade för ett tag sedan höra ett samtal som hon inte alls borde ha hört. Det var en vilt främmande kvinna som pratade i sin mobiltelefon. Högt. På en busshållplats.
Uppenbart var hon osams med sitt ex - tillika sina barns pappa.
Det hela handlade om semesterplanering. Dvs när barnen skulle vara hos vilken förälder. Föräldrarna var inte överens - för ingen ville ha barnen. Efter ett tag involverades far- och morföräldrar i planerna… “De kanske…?”
Mamman kunde inte låta bli att fundera över hur illa skilsmässobarn kan fara. Hur otroligt ensamma - och oönskade - de måste känna sig, om de inte är välkomna till sina föräldrar!
Barn som bor i “kärnfamiljer” är ju alltid tillsammans med båda föräldrarna - de kan därmed välja vem de vill umgås med, vem de vill prata med osv…. och de är helt naturligt alltid, alltid välkomna hem!
Men barn som inte f å r komma till den ena föräldern - för att det är bestämt att h*n ska vara hos den andre… Det är ju en dörr “hem” som stängs rakt i ansiktet på barnet.
Föräldrar med delad vårdnad har ofta barnen halva tiden var - och ofta verkar det planeras så mycket för den barnfria tiden, så att någon flexibilitet sedan är stört omöjlig. Den barnfria tiden verkar bli viktigare att organisera än den tid barnen är där… Hur kan det bli så? Det fanns ju ingen barnfri tid, innan skilsmässan?
I en kärnfamilj har föräldrar ingen naturligt “barnfri” tid. Där är barnen tillsammans med föräldarna jämt… Och mamman har mycket sällan hört någon förälder gnälla över det.
Mamman vädjar därför: Snälla skilsmässoföräldar… Sätt barnen i centrum!
Man är inte en halvtidsförälder för det att man skilt sig. Det finns inget sånt begrepp! Föräldraskapet är ett heltidsåtagande. ALLTID!
Se för sjutton till att barnen inte känner sig i vägen, och de upplever att de alltid är välkomna hem!
Jag håller med dig i sak- det är förskräckligt när sånt här händer. Jag har själv ett ex som är sådan och det har fått sorgliga konsekvenser, främst för min äldsta dotter. Som tur är är hon alltid välkommen hos mig och jag kan bara hoppas att det i slutändan väger upp lite.
Däremot håller jag inte med dig om att barn i kärnfamiljer “är helt naturligt alltid, alltid välkomna hem!”.
Jag har flera exempel bland elever som bor i kärnfamiljer med både mamma och pappa där de inte är välkomna hem av någon av dem ändå. Det är nog mer en fråga om vilka personer som ingår i kärnfamiljen än om själva kärnfamiljen i sig. Tror jag då.
Lärarinnan: Du har rätt i att det här återfinns i ett fåtal kärnfamiljer också. Jag tror dock det är betydligt ovanligare än om man tittar på hur många skilsmässobarn kan ha det - speciellt i samband med semesterplaneringar.
Dessutom har ju du ganska stora (gymnasie)elever - ungdomar och inte barn… och om jag inte minns fel, så är det elever med viss problematik.
Det k a n ju därmed finnas viss förståelse för att föräldrar sätter ner foten till slut. Ibland måste de nog rädda resten av familjen.
Därmed inte sagt att det är rätt att slänga ut någon på gatan!
Jag tror man som ensamstående förälder i längden tjänar enormt mycket på att alltid ha dörren öppen, även om det är “fel” vecka.
En dag är barnen stora, och väljer själva om de vill komma “hem” och hälsa på eller ej.
Då finns nog känslan kvar om de tidigare ej varit välkomna…
Då är vi överens, det är såklart vanligare att det blir så här i en skilsmässofamilj, i och med att det blir så många olika viljor som fajtas. Det jag reagerade på var att du skrev att barn/ungdomar i kärnfamiljer “alltid alltid” är välkomna hem.
Visst jobbar jag numer med elever med problematik, både i form av diagnoser och sociala problem, men de elever jag syftade på fanns även då jag jobbade bland mina “välartade” gymnasieungdomar, med så upptagna karriärföräldrar att de ändå aldrig var “välkomna” om du förstår…
Delad vårdnad, vad menar du med det?
Det finns antingen gemensam eller enskild vårdnad. Inget som heter “delad” vårdnad.
Sen är det väl inte konstigt att ensamstående föräldrar värdesätter egentid, det är VÄLDIGT stor skillnad på att vara TVÅ hela tiden, och på att ALLTID vara ensam med ansvaret.
Lärarinnan: Måste få fråga: Menade du att de där karriärföräldrarna inte lät sina barn vara hemma, eller är du mer ute efter att de inte fick ta tid från föräldrarna?
Jag var mer ute efter det fysiska boendet i mitt inlägg. Barn som faktiskt inte är välkomna innanför dörren, för att det är “fel” vecka… Skilda föräldrar som tar ut semester och ändå inte vill ha barnen hos sig. Jag fattar inte hur de funkar… Det är ju deras b a r n!
Samtalet jag råkade höra i busskön var - hemskt!
———————————
Mymlan: Jag får korrigera mig: Jag menade “gemensam vårdnad”. “Delad vårdnad” är ett mer slarvigt uttryck. Innebörden var dock menat det samma.
Jag hoppas andra läsare förstod det.
Självklart är det en skillnad - men vilka kärnfamiljsföräldrar har regelbundet ledigt från sina barn, om vi ska vara realistiska? Även om man kan dela ansvaret, så står man fysiskt på plats hela tiden. Jobbet som förälder tar aldrig ledigt för det att man är två som lever ihop.
Jag inbillar mig att de flesta skilsmässoföräldrar också har en ambition att fortsätta dela ansvaret med den andre föräldern, och aktivt delta i sitt barns vardag - oavsett vems vecka det är.
Jag har därför svårt att höra att skilsmässobarn inte är välkomna och att föräldrarna bråkar om att slippa dem. Så får det inte vara…
Barnen måste tvärt om få känna sig välkomna hem till båda - hela tiden!
Sedan finns det självklart undantag. Vid svår sjukdom tex, men nu försöker jag hålla mig utanför extremfallen…
Jag sa väl ingenting om just den grejen? Självklart bör barn få känna sig välkomna hos sina föräldrar.
Jag kommenterade enbart den “egentidgrejen”, och det är stor skillnad på att vara ensam och två. Är man två så är man betydligt MINDRE fysiskt närvarandra, eftersom den andre förälderns närvaro gör att den ene kan åka och handla, eller åka på jobb´konferens och på så sätt få “egentid” utan att ens reflerktera över det.
Något som är nästan en omöjlighet om man är ensam förälder.
Jag menade nog att man dels inte var välkommen rent fysiskt, men även psykiskt, och det kan ta nog så hårt.
Och jag vet också hur mycket svårare det är att hinna med saker när man har mindre barn och är ensam med dem- man kan inte bara sticka ut och köpa en liter mjölk ens en gång utan att ta med hela barnskocken, och just därför så kan egen tid bli viktigare att planera in än annars, så man inte helt går under.
Men jag tycker inte om att det går ut över barnen, så de inte FÅR komma till den ena föräldern, som det är i mina barns fars fall.
mymlan: Men barn är väl inget hinder för att handla? Eller göra något annat ärende. Det går ju utmärkt att ta med barnen…
Många -ffa deltidsarbetande mammor - har barnen med på det mesta, eftersom mycket av hemarbetet landat hos dem. Skillnaden mellan ensamstående förälder och huvudansvarig gift/sambo-förälder är nog därför ibland ganska marginell…
Med två välfungerande - men skilda - föräldrar så borde en jobbkonferens eller någon annat barnovänlig aktivitet vara synnerligen lätt att lösa. OM man inte idiotstirrar på vems vecka som är vems, och att antalet dagar måste vara exakt lika hela tiden.
Dvs ungefär på samma sätt som kärnfamiljsföräldrarna resonerar och pratar med varandra när någon behöver vara frånvarande pga tex jobb.
Är inte båda föräldrar LIKA ansvariga för barnen även i en kärnfamilj? Vaddå “huvudansvarig”?
Menade du inte att BÅDA föräldrar ALLTID är fysiskt närvarande i kärnfamiljen?
mymlan: Det blir så mycket att förklara för dig…
1. Vad tror du att jag menar med att det ofta är en av föräldrarna som praktiskt tar ett huvudansvar - ofta den som gått ner i arbetstid?
2. Tror du själv att jag menar att båda föräldrarna ALLTID är fysiskt närvarande…? Att de aldrig jobbar? Eller finns det en annan förklaring.
Du vänder på orden lite väl mycket nu. Kommentera gärna - men håll det på en vettig nivå.
“Barn som bor i “kärnfamiljer” är ju alltid tillsammans med båda föräldrarna ”
“I en kärnfamilj har föräldrar ingen naturligt “barnfri” tid. Där är barnen tillsammans med föräldarna jämt…”
“Man är inte en halvtidsförälder för det att man skilt sig. Det finns inget sånt begrepp! Föräldraskapet är ett heltidsåtagande. ALLTID!”
Detta skrev du. Och ifrågasatte ensamstående föräldrars behov av egentid.
Jag menar att båda föräldrar är lika ansvariga alltid, både i kärnfamiljen och efter en skilsmässa.
Och i moderna familjer trodde jag att båda föräldrar tog lika stort ansvar för barnen, inte att en var “huvudansvarig”.
Det var det, och jag ser inte det ovettiga att ifrågasätta när jag tycker att jag inte förstår vad du menar, och du dessutom talar mot dig själv i många stycken.
Vad ville du ha sagt med inlägget?
(jag fattar att du reagerar mot föräldrar som bråkar om vem som ska SLIPPA ha barnen, det behöver du inte förklara igen för vi är överens på den punkten. det jag inte förstår är vad du menar med att gifta inte får någon egentid, och att du inte förstår varför egentid är viktigt för ensamstående)
mymlan:
Jepp - jag ifrågasätter ensamstående föräldrars behov av egentid… om den går ut över det ansvar de har gentemot sina barn, i sin roll som förälder.
Precis som jag ifrågasätter samboföräldrar som inte möter sina barns behov, utan sätter sina egna behov före.
Man måste kunna sätta egna behov åt sidan när man skaffat barn… i allafall så pass långt så man inte börjar slåss om vem som ska ha rätt till tid UTAN barnen… Det borde ju vara tvärt om…
“Moderna familjer”? Är inte just begreppet “modern familj” något som syftar på en familj som har möjlighet till egna individuella lösningar?
Eller är man bara en “modern familj” om man är politisk korrekt och delar milimeterrättvis på tiden/arbetet med barnen, dammsugningen, disken och biltvätten? Oavsett vem som jobbar mer, har tyngre jobb, obekväm arbetstid odyl?
Ett gemensamt ansvar - för mig - är inte på något sätt samma sak som milimeterrättvisa kring vem som gör vad och när…
Ett “gemensamt ansvar” ligger på ett helt annat nivå för mig, och handlar istället om att ha lika värderingar, ta ett gemensamt ekonomiskt ansvar… Dvs kunna stödja och samarbeta med den andre föräldern - allt i den stora uppgiften det är att ta hand om, vårda och uppfostra ett barn.
Varför jag skrev det om moderna familjer var för att du uttryckte dig som att det normala och naturliga var att en förälder hade huvudansvaret och att en arbetade deltid.
Jag tycker absolut att varje familj bör hitta sina egna lösningar.
Men när du i ditt inlägg talar om att en förälder alltid är förälder, att man alltid ska finnas till för sitt barn osv, är det väl inte så konstigt att jag utgår ifrån att du menar båda föräldrar i en kärnfamilj, och inte bara den ena?
Jag tror dessutom att om vi nu ska ta ett exempel, att om två föräldrar som delat upp det så att EN har huvudansvaret och jobbar deltid, så fortsätter det så även efter en skilsmässa….
“Barn som bor i “kärnfamiljer” är ju alltid tillsammans med båda föräldrarna ”
“I en kärnfamilj har föräldrar ingen naturligt “barnfri” tid. Där är barnen tillsammans med föräldarna jämt…”
“Man är inte en halvtidsförälder för det att man skilt sig. Det finns inget sånt begrepp! Föräldraskapet är ett heltidsåtagande. ALLTID!”
“Eller är man bara en “modern familj” om man är politisk korrekt och delar milimeterrättvis på tiden/arbetet med barnen, dammsugningen, disken och biltvätten? Oavsett vem som jobbar mer, har tyngre jobb, obekväm arbetstid odyl?
Ett gemensamt ansvar - för mig - är inte på något sätt samma sak som milimeterrättvisa kring vem som gör vad och när…”
De tre första påståendena här går inte ihop med det fjärde…
Om ett barn i en kärnfamilj ALLTID är tillsammans med BÅDA föräldrarna, varför är det då bara EN av dem som har huvudansvaret?
Igen - hur menar du?
Och du. Jag förstrå vad du skriver men får det inte att gå ihop. Eller håller inte med i alla stycken. Att jag inte är överens med dig är inte samma sak som att jag inte förstår vad du skriver.
Mymlan:
Det går att spekulera hur mycket som helst…
Jag tror vi båda tycker att föräldrar - oavsett om de bor ihop eller ej - har ett föräldraansvar som är betydligt viktigare än det ev behov man har av “egentid”.
Som förälder får man vara beredd till egna uppoffringar… det är bara så.
Oavsett om man är ensam eller ej.
Är det farligt om en förälder tar mer jobb med barnen eller har barnen mer tid än den andre föräldern?
Föder det en känsla av orättvisa?
Varför?
Mia - Det finns ingenting som är farligt med att en förälder har barnen mer tid, annat än att om en förälder har väldigt mycket mer tid så går barnet miste om viktig tid med den andre…
Jag tror att barn behöver båda sina föräldrar, lika mycket, om båda föräldrar är friska och kapabla.
Det är möjligt att det kan kännas orättvist för vissa att den ene föräldern måste ta mer ansvar. Är man två om att få barn, och överens om att man är och ska vara två om ansvaret, kan det givetvis kännas mycket betungande för den förälder som sedan står där och upplever att h*n får ta i princip allt ansvar.
Detta har jag sett på nära håll bland bekanta.
Det finns också en annan aspekt, när det gäller ensamtid för ensamstående.
För att orka finnas för sina barn hundra procent av tiden, utan den naturliga avlastning som man får om man lever i ett parförähållande, behöver man egentid. Det är inget som har med egoism att göra. Det kan vara så att man behöver det för barnens skull, för att orka vara det man vill vara för sina barn.
Det har aldrig varit “naturligt” att en person har ensamt ansvar för barn. Bland naturfolk och i de flesta kulturer är det ofta många vuxna involverade i ett barns fostran. De äldre har tagit hand om barnen medan föräldrarna/de medelålders har arbetat, till exempel.
Avlastning har kommit naturligt.
I ett västerländsk samhälle där kärnfamiljen stänger in sig i sitt hem och förväntas ta hand om allt själv kan det bli mycket betungande för den som är ensam och inte har exempelvis föräldrar eller andra anhöriga som kan ställa upp och avlasta.
Och i de fallen handlar det inte om egoism eller att sätta sina egna behov före barnens. Det handlar om att barnen har rätt till båda föräldrar och båda föräldrars resurser i form av tid och energi, och att ingen förälder hur vuxen och ansvartagnade och oegoistisk den är kan förväntas ha ork och tid att ensam driva ett hem, jobba heltid och ha hela ansvaret för barn.
Du behöver inte hålla med mig.
Men med tanke på den empatiska förmågan du så också framhåller borde du kunna använda den för att sätta dig in i hur det kan vara att vara ensam med barn, och också för att kunna sätta dig ini olika typer av konflikter som kan uppstå efter en separation, som sällan handlar om barnen, men där barnen tyvärr alltförofta kommer i kläm.
Jag personligen försöker att inte låta mina känslor styra mitt handlande, men väldigt många kna inte det, och jag är den siste att döma de som inte klarar att hålla isär känslor och fakta om exempelvis vad som i varje läge är rätt att göra för sina barn.
Ingen är perfekt.
Ingen förälder är perfekt.
Inte du, inte jag, inte nån annan heller.
Och så finns det rötägg, de som beter sig sämre än de flesta, men det är inte dom som diksuteras här om jag fattat rätt?
Detta blev långt och svamligt, men jag kände ändå att jag på riktigt ville försöka förklara hur jag tänker i stort om detta…
Hej igen.
Läser igenom och känner att jag vill återkoppla till ditt inlägg och vad som kanske egentligen fick mig att reagera…
Du skriver om en vilt främmande mamma. Du vet inget om henne. Du vet ingenting om hennes relation till pappan. Du vet ingenting om bakgrunden till deras gräl. Ändå skriver du med en ton som gör att man reagerar.
En fördömande ton.
Och sedan kommer generaliseringen.
“Vad skilsmässobarn far illa”.
Ja. Visst. Men i just detta exempel vet du ju inget om det eller hur?
Barn i kärnfamiljer far också illa. Ofta. Väldigt illa. Av dåliga stämningar, gräl, etc.
De här barnen kanske var förskonade från sådant?
Föräldrarna kanske tog sina gräl utanför barnen? Och vad än resultatet blev av semesterplaneringen så kanske de båda försökte få till det så bra som möjligt för alla, och mest för barnen? Barnen kanske aldrig märkt att föräldrarna grälat om det?
Jag vet inte. Du vet inte heller…
Så varför då dena fördömande ton?
Du kanske inte är medveten om den, men jag ser den, och andra ser den. Och du kanske ska tänka på det, för jag tror att andra som läser, som hör till de kategorier du generaliserar om och skriver om i den här fördömande tonen kanske blir ledsna och tar illa vid sig, eftersom du verkar ha svårt att skilja på sak och person ibland.
Kanske något att tänka på, om du inte vill göra människor ledsna. Ett gott råd i välmening.
Ha ett bra avslut på din sommar i din fina stuga med din underbare man.
mymlan: Jag tror vi avslutar diskussionen här. i stort säger vi samma saker.
Nämligen att barn behöver sina föräldrar - och måste få vara välkomna till dem.
Jag tror dock fortfarande på individiduella lösningar om bägge parter är delaktiga och fattar besluten tillsammans.
Det finns - och kommer alltid finnas - föräldrar som man får propsa på barnen, för att barnen ska få någon kontakt. Detta är dåliga, icke-fungerande föräldrar.
Men ska man diskutera i stora termer, så tror vi måste utgå från att vuxna människor beter sig vuxet. Att föräldrar tar ansvar helt automatiskt. Att barnets välbefinnande sätts i första rummet.
(Sedan finns det ytterligheter, och avarter, och psykiskt instabila, och sjuka, och allt möjligt annat…. Men det är inte riktigt där jag är i diskussionen.)
BRA föräldrar tar det ansvar de behöver. Klarar inte den ena parten av sin ansvarsdel, så måste den andra orka mer.
Och…vi orkar bra mycket mer än vad vi tror…om vi måste.
En sista tanke, utfrån ursprungsinlägget:
Ett barn som upplever att h*n är i vägen efter en skilsmässa har nog väldigt lätt att lägga skulden för skilsmässan på sig själv… Det får aldrig ske.