Så… har mamman landat tillbaka i lägenheten hemma i stan för ett par dagar.
De första 3 timmarna har hon tillbringat med att plocka, städa, skrubba, skura… Det märks att två tonårskillar fått härja fritt så att säga…. *grrr!*
Nu börjar mamman se slutet på diskbänken, och tvättmaskinen går för fullt - liksom diskmaskinen. Ibland är det skönt med maskiner!!!
Imorgon kl halv nio ska mamman stå på plats i skolan… Först på Värmdövägen i morse insåg hon att det faktiskt är sant… Det är så lätt att förtränga jobb och vardag ute på landet. (Antar att det är precis därför man har ett landställe…?). Men när mamman såg alla bilarna, och tunnelbanor, och bussar… Så föll poletten långsamt ner. Det är dags!
Lite sorgset känns det - ett sommarlov är slut - men det är ändå okey. Mamman minns de sista somrarna när hon jobbade som dagmamma, och semestern började rinna mot slutet. Då hade mamman ångest. Riktig jä-la ångest! Då satt hon inne på dasset och grinade för sig själv, och övervägde att vägra åka hem. Bara skita i alltihopa och strejka.
Men… så åkte hon hem, och öppnade ytterdörren varenda morgon fast hon helst ville låta bli… Så här efteråt undrar mamman varifrån hon hämtade orken under dessa år… Antagligen var det i AB familjen. Som förstod, och tröstade, och försökte få mamman att orka ta tag i att söka annat jobb.
Det var inte lätt. När man är så där totalt under isen, och bara känner en enorm sorg, som en stor sten i magen… Då är det inte så himla enkelt att börja tänka framåt… då handlar det om att överleva dagen… eller rättare sagt närmsta timmen.
Mamman v e t inte vad det var som gjorde att hon plötsligt drog igång och sökte jobb, och meddelade alla föräldrar att hon skulle sluta som dagmamma - men hon tror det berodde på att hon blev så nedra argh på en förälder. Den otroligt djupa och primitiva ilska som då poppade fram har hon aldrig tidigare - eller senare - upplevt. Den gav nog tillräcklig energi för att mamman skulle känna att det fick vara NOG. Egentligen borde hon tacka den där dunderpuckade, falska morsan…. men det kommer aldrig att ske - för fortfarande 7 år efteråt, så är mamman superförbannad på kärringen. Ibland är det skönt att få hata….
Så… med den lilla återblicken mot mammans svarta år, så är det inte så svårt att förstå att mamman numera inte alls har så mycket emot att sommarlov slutar och jobb börjar… för hon sitter inte inlåst på dass och storgråter längre!
