Mamman funderar på gränssättning - igen.
I flera diskussioner senaste tiden har mamman mött motstånd när hon har förespråkat att vuxna (föräldrar, skola osv) sätter gränser för barn och ungdomar. De som sagt emot mamman har ffa hänvisat till barnets integritet.
Så långt utifrån gamla diskussioner. Detta är en ny.
Mamman värnar också om barns integritet. Så mycket så hon är beredd att ta strid för att barn inte ska vara hänvisade till att uppfostra sig själva.
Ganska många barn idag saknar närvarande vuxna. Det gör dem väldigt utelämnade till sig själva, och till sina egna beslut. De förutsätts förstå konsevenser och fatta beslut på samma nivå som som en vuxen… och detta hänvisas bla till fina ord som “integritet”.
Någonstans tror mamman att det har skett en gigantisk kullerbytta - där det inte längre handlar om barnet, utan om ett försök från vuxna att rädda ansiktet.
Alla barn behöver gränser. Gränser skapar ramar. Ramar skapar trygghet. Alla behöver trygghet.
Att sätta gränser handlar inte om att kränka barns integritet - det handlar om att våga vara vuxen.
Bra inlägg! Skarpare i hjärnan idag, tror jag..
Gott om du är på bättringsvägen.
Jag håller med dig till fullo. Det tror jag iofs de flesta vuxna gör idag, men det kanske snarare är så att vi lägger olika saker i begrepp som “integritet”, “sätta gränser” etc. Jag tror det handlar om grundläggande värderingar.
Och en tro på sig själv som vuxen förebild. Jo, det ligger mycket i din rubrik; “att våga vara vuxen.” Att våga vara vuxen handlar för mig om att värna om både min egen och barnet (numera ungdomens) integritet. Vilket ju också hänger ihop med ett annat inlägg du skrev om “präktighet”; att ha integritet som förälder innebär ju bla att våga stå emot trycket att tex inte äta på mc donalds, om det är emot ens egna värderingar. Att stå fast vid sina värderingar, om de är viktiga.
För övrigt har jag snöat in på integritetsbegrepp, och snickrar på en text om det som förhoppningsvis så småningom kommer på bloggen… Förmodligen därför det här blev lite svamligt.
Sköt om dig!
Gillar ditt inlägg - bra.
Lägg dig inte i. Du ska inte bry dig, säger yngste sonen snart 16 år, till mig. Jo, jo…det skulle allt se ut det. Bekvämt för sonen förståss om det vore så. Men inte alls bra i mina ögon. Jag är så obekväm i hans ögon. Lägger mig i o verkligen bryr mig om. Med lägga sig i menar jag att ha regler när man lägger sig på kvällen, hur länge man är ute, att skolarbetet sköts, att man uppför sig korrekt etc. Hur skulle det eljest bli. Innerst inne o när dom blir äldre tycker dom nog att det varit bra.
Hörs som om du är på bättringsvägen.
Krya-på-dig-kram/Rose-Marie
Maj: Integritetsbegreppet är synnerligen intressant! Det blogginlägget ser jag fram mot.
Visst handlar det om vilka värderingar man sätter i orden. Ibland har jag dock en känsla av att man gömmer sig bakom orden, för att skydda sig från något annat…
Jag tror det är viktigt att vuxna vågar vara vuxna. Ffa om de är föräldrar, eller kommer i kontakt med barn och ungdomar på något annat sätt.
De allra, allra flesta har inget problem med detta - men det finns en grupp… Som försöker vara “polare” med sina barn… De sänker sig själva till tex tonåringens nivå, och anammar tonåringens värdering - med allt vad det innebär.
Då funkar inte den vuxna förebilden längre….
Självklart ska man vara kompis med sitt/sina barn… Vuxen kompis. Med vuxet ansvar.
Sköt om dig, du med… och du… jag har inte lika ont idag. Jippi!
Åhhhh du kan verkligen konsten att sätta ord på tankarna man har. Det är självklart man ska lägga sig i barnens göranden och icke göranden.
Nu sen dottern började på högstadieskolan har vi fått reda på hur mycker sprit och knark det cirkulerar i ett litet samhälle, så nattvandring och extra hjälp på fritidsgården kommer vi att hjälpa till med.
Jag har iof redan varit en “störig” mamma eftersom det varit mycket stök i dotterns klass. Mitt alterego döpte jag då till arga mamman och gissa om jag röjde när dottern ringde efter mig och sa att dom inte fick hjälp i klassen när det varit stökigt utan att hela klassen fick skulden för något dom varit oskylidga till.
Idag vet både rektor och lärare att dom nog lyssnade på fel person men barnen i klassen har inte fått så mycket som en bekräftelse på att klassen var mer skötsam än personalen la fram.
Jag tänker fortsätta att vara “störig” och nattvandrin samt hjälp på fritidsgården en kväll kommer att bli ca en gång per läsår om alla föräldrar ställer upp och tar en kväll var.
Måndag, lörd och sönd är det som det handlar om på fritidsgården och det anser jag igentligen är för lite om man ska lära känna kidsen.
Men vi bor utanför samhället så när barnen vill iväg med kompisar så är det alltid lämning och hämtning som kommer att gälla.
Fattar inte varför det blir låååånga romaner när jag nån gång skriver inlägg på din blogg. Kan visserligen vara att du har förmågan att skriva dom tankarna jag har.
Hur puckat lät det då??? jag känner ju inte ens dig, för du och jag är ju bara någon i cyber.
Men du har verkligen förmågan att sätta ord på MINA tankar ändå trots att vi bara är en liten cyberbloggare på varsin sida om våra skärmar.
Slut på romaen för denna gång
Krya på dig och fortsätt skriv
/Lisa
Rose-Marie: jag har alltid lagt mig i. Varit en “jobbig mamma”.
Samtidigt så säger ungarna att de är tacksamma över att jag gör det.
“Du bryr dig ju”.
Det jag märker är att vi kommunicerar. Om allt. Innan saker sker…
De frågar mig om råd. Vilket jag tar som en enorm komplimang. De litar på mitt omdöme.
….och att de respekterar när jag säger “nej”.
(Oftast får de ju ändå ett “ja” eftersom de så länge de sköter sig har mitt förtroende.)
Men ibland är det över min gräns, och då blir det stopp. Vilket hittills alltid respekterats - utan tjafs.
Sist när sonen pratade piercing så frågade jag sonen om han tyckte jag skulle pierca ögonbrynet…
Han sa förvånat “nej”.
- varför inte? (frågade jag)
- Det ser löjligt ut… (sa sonen)
- Ser det mindre löjligt ut på dig? (undrade jag)
… och efter en stunds tystnad svarade han förvånat “näe antagligen inte”.
Och så var den diskussionen slut. Nu har det gått ca en vecka, och i morse sa han att han var glad att jag hade stoppat upp det.
“Jag hade ångrat mig nu” var beskedet.
Där ser man…
Lisa: Ibland har jag en känsla av att man som bloggare hittar någon som använder samma ord som man själv. Man läser in med rätt betoning så att säga… och fattar direkt.
Samtidigt dyker det upp andra, som inte alls förstår (eller vill förstå), och som väljer att lyfta fram och betona grejer som snurrar bort inlägget till någon helt annan plattform och nivå… och så står man förvånat och undrar hur fanken det kunde bli så fel… När det verkade så solklart för andra.
Vad det beror på låter jag vara osagt…
Åh, vad ni skriver bra allihop! Sitter här och ler igenkännande, på allt ifrån en trulig tonåring som säger ” lägg dig inte i” till att vara en “bitchmamma” i skolan… Den slutliga piercingfrågan var pricken över I:et! Tänk att så många av oss går igenom exakt samma saker. Visst är det fantastiskt att vara förälder!
Min dotter har vid flera tillfällen bett mig att lägga mig i, när det varit strul i skola eller i föreningen eller på annat håll. Och många gånger har lättnaden varit påtaglig när jag sagt nej till sådant som har varit genomskinligt fel. Tror många gånger att ungdomar behöver ha sina föräldrars nej, för att själva kunna sätta gränser mot grupptryck osv. Det är ju mycket enklare att säga att “jag fick inte följa med” än att säga att “jag vill inte”. Med tiden har hennes egna gränser blivit tydligare och idag säger hon ja och nej, utifrån eget omdöme och ofta efter att ha rådfrågat mig.
Häromdagen sa hon att hon aldrig hade skämts för mig.. Det tror jag iofs är en historieförfalskning ;-), men det är ändå kul att hon uttalar det. Trots allt tjafsande genom åren.
Känns ju som ett gott betyg och kan bara bekräfta alla er som stångas med rektorer, lärare, andra föräldrar, struliga kompisar, envisa tonåringar mm: Stå på er. Det lönar sig. Trots att det ibland känns som hornen växer ut i pannan..
Även jag håller med!
Den värsta otjänst man kan göra sina barn är att vara deras kompis - det får inte råda någon som helst tvekan om vem som är vuxen och vem som är barn.
Håller med om att utebliven gränssättning är att kränka barnets integritet - det finns ju ett skäl till att människan tar så lång tid på sig att bli vuxen. Ett litet barn kan inte bestämma när det är läggdags, vad man ska äta till middag och vilka kläder som gäller. Då sviker man som vuxen om man överlåter de besluten på barnet.
Hänsyn till andra människor och empati, kort sagt “folkvett” verkar också vara något som inte är “inne” att lära sina barn. Det gör mig så trött. Även om vi har våra barn på dagis och senare fritis så är det inte skolans ansvar att lära dem fundamentalt folkvett, det måste föräldrarna göra. Sedan kan det vidmakthållas av dagis/skola - men de kan inte göra hela jobbet.
pruddellutt: Tänk om alla föräldar förstod det som är så självklart för dig - och för mig.
Hur ofta får man tex inte läsa i tidningar att skolan inte tar sitt ansvar, och att det är skolans “fel” när det uppstår mobbning eller elever får svårigheter….
Skolan får barnen när de är 6 år. Sedan har vi dem ungefär 25 timmar av veckans 168 timmar…(som ett barn i en barngrupp på kanske 25-30 elever och med en vuxen)…om det inte är lov, vilket det är ungefär 16 av årets 52 veckor. Vad som har format barnet innan skolan startar, och vad som händer övriga 143 timmar/ vecka verkar inte alls intressant…. ändå är det så ofta “skolan” man skyller på. Jag är sååå trött på det!
Hårddrar man det hela så är barnen i skolan ungefär 900 timmar av årets 8736 timmar… vilket är ungefär 9.7% av ett år. Resterande tid (90,3%) är barnet någon annanstans… vems ansvar är barnet då???
Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. För att detta ö h t ska fungera krävs det att föräldrarna har lagt en bra, trygg och stabil grund med tydlig gränssättning under de där oerhört viktiga småbarnsåren… och att inte föräldrarna tror att ansvaret upphör bara för att barnet råkar bli äldre….
Som man brukar säga. Små barn - små problem. Stora barn - stora problem… Man behövs minst lika mycket som förälder när barnen blir tonåringar… och gränssättningen behöver ofta bli ännu mer fyrkantig.
De flesta barn har massor av kompisar - de behöver inte ytterligare i form av omogna, rädda föräldrar.
Jag är också en sån där mamma som lägger mig i och är “jobbig” - men barnen är ju till 100 % mitt ansvar, också när de är i skolan, för det är jag som har lagt grunden därhemma! Jag vill inte vara kompis, hellre är jag “tråkig” morsa och gränssättande vuxen, även om jag stämplas som hopplöst gammaldags. Håller helt med om att det är föräldrarna som ska stå för huvuddelen av uppfostran och skolans huvuduppgift att förmedla kunskap.
Var på ett föräldramöte häromdagen och då var det en hel del prat om att stöda barnens “frigörelse” och om att förhandla sig fram till gemensamma lösningar - det handlade om sjuor, alltså 12-13 åringar… Det var ganska få som talade om att våga vara vuxen och våga sätta gränser som förälder, och jag är bekymrad. Trevligt i alla fall att det finns andra som tycker som jag, på mötet kände jag mig ganska ensam.
Elvira: Kan det bero på att en del föräldrar idag är osäkra och rädda att göra “fel”?
Är de rädda att deras barn ska bli utsatta om barnet inte får göra som “alla andra”.
Barn frigör sig inte mer för att föräldrarna satt sunda gränser.
Snarare tvärt om…
Jag tror att barn som känner sig otrygga och kanske förvirrade måste ta till allt starkare medel för att synliggöra sig. Ibland blir det tillslut självdestruktivt.
En trygg unge lunkar liksom bara på….
Att föräldrar sedan pratar med sina barn och försöker hitta gemensamma lösningar är väl självklart?
Så har man ju gjort sedan barnen var jättesmå? Först i det lilla - och allt eftersom barnet mognat… i det stora.
Det underlättar ju alltid om barnet är med på det man pratar om, och känner sig delaktig i beslut runt omkring dem.
Men… det förutsätter att det redan finns en grundtrygghet - en stabil unge klarar sådanna resonemang… en otrygg unge slår bakut och har svårt att kompromissa….
Så sant! Barn blir inte trygga av vuxna som inte vågar vara vuxna, de blir trygga av att veta var gränserna går. Och att veta att mamma är just Mamma, att fröken är just Fröken, att tränaren är just Tränaren - och inte en kompis bland alla andra. Det är ju fullständigt självklart. Tänk att det har blivit så otydligt idag.. Skrämmande.
Integritet handlar bla om att själv veta var ens gränser går och att inte tillåta sig att bli kränkt. Jag är övertygad om att ens integritet inte är fullt utvecklad förrän i vuxen ålder. Således behöver - och SKA - alla barn, ungdomar och unga vuxna ha tydliga gränser och ramar, så att de kan utvecklas i egen takt. I takt med att de blir äldre och mognare, så vidgas ramarna. Självklart.
Och att få möjlighet att resonera, argumentera och kompromissa- är ju inte alls samma sak som att få bestämma allt själv. Utan är ytterligare ett sätt att låta ungarna få utveckla sin egen integritet och grundtrygghet.
Ordet integritet missbrukas nog allt för ofta. Och säkerligen vet inte alla innebörden av ordet - utan likställer det med “rätten att få bestämma själv, i alla lägen”. Huga.
Well, det här var väl bara en upprepning av vad alla ni andra har sagt tidigare. Jag ville bara - återigen - uttrycka från maggropen; att jag håller med!!