Bland det mest tråkiga mamman vet är att behöva bli “surtant” och bråka med (någon av) ungarna.
Fast mamman v e t att det ingår i hennes föräldrauppgift så är det så totalt mot hennes egentliga natur. Hon VILL INTE vara Argh och behöva sätta ner foten och peka med hela handen eller dra så astrista gränser så tårna krullar sig.
Hon vill vara tillåtande. Snäll. Hon vill att barnens och hennes relation ska bygga på tillit och respekt. Åt båda hållen.
Men ibland blir det fel… som när Word of Warcraft tar över all ledig tid, och betygen börjar svaja… Det är inte acceptabelt. Speciellt inte när det avlagts löften hundraelva gånger tidigare… och det är dags att söka gymnasium i februari.
Så nu får mamman bära hundhuvudet… vara den där surtanten som sabbar “allt” - men nu är det slut med WoW. Finito.
(Men kul är det inte… mamman känner sig rutten - det här är den tråkiga biten i att uppfostra barn. BLÄ!)
