Så lite tid - så mycket att göra
Onsdag, oktober 31, 2007 av mamman
Kvällar som den här får mamman att tänka efter några varv extra…
Man vet aldrig hur lång tid man har på sig - egentligen.
Helt plötsligt kanske allt tar en ny, helt oväntad vändning… och ingenting blir som förr…
Hur kan man då ha tid för konflikter? För bråk? För arga ord? För bitterhet och elakhet? Låta små petiteser ta enorma propotioner…
Livet är skört. Något dyrbarare kommer vi aldrig att möta… Vi måste vara mer rädda om varandra - och om oss själva.
Ibland är det ju kanske någon annan som inte gör vårt liv rättvisa - då måste man ta ansvar i den frågan också… Avsluta. Gå vidare… Ge livet en ny chans. För att må bra.
Livet är den finaste gåva vi fått - den måste förvaltas med omsorg. Det - bara det - är vårt alldeles egna, och största ansvar.
Ja du det där är inte alltid så lätt. Försöker tänka så ofta, men ibland går det inte.
Ingen hemligthet ang din fråga:
http://blogg.aftonbladet.se/150/perma/510560
Du har så rätt och visst är det märkligt att det ofta krävs tragiska händelser för att påminna oss om vad som är viktigt i livet.
Kram
Maj: Det är konstigt… man traskar på i sina hjulspår och stannar alldeles för lite upp… Allt går så fort, och så missar man nog ofta det allra, allra mest väsentliga….
Mmm.. Jag håller på att försöka lära mig ett annat sätt att hantera livet på. Om så bara i det lilla - men jag vill tro att det kan göra skillnad. Men attans så svårt det kan vara att bara stanna upp och glädjas åt stunden; åt det lilla; det nära - det självklara..
Maj: Ibland behöver man påminnas att andas… lugnt… långsamt…
Jag slår vad om att min hjärna ibland har samma temperatur som en härdsmälta… eller i allafall nära.
Det riktigt pulserar bakom pannbenet, och trycker i tinningarna… Djupa andetag. Blunda. Hitta vila… Det är inte så lätt… För även om kroppen verkar avslappnad så fortsätter hjärnan att gå på högvarv… planera, analysera, observera…
Det är den här hjärn/härdsmältan som skrämmer mig…
Loftet låter bra - och det lugna hoandet från en kattuggla är nog bara balsam för själen