Livet är så skört. På ett ögonblick kan allt förändras….
Jag tänker på annandagen 2004. Då satt jag klistrad framför datorn med tv:n på i bakgrunden. Letade i sjuhuslistor efter bekanta, försökte tyda ut felstavade svenska efternamn… Jag mådde så dåligt. Var så rädd. Vi hade flera bekanta i Thailand och på Sri Lanka över julhelgen det året… All mobiltrafik låg nere. Internet caférna var stängda.
Media överöste oss med hemska bilder. Skräckslagna vittnesmål. Sorg, sorg, SORG!
Jubel när plötsligt barnens kamrater poppade upp på MSN… “Vi har överlevt”.
Familjen hade tur. De vi kände som drabbades kom alla hem med livet i behåll. Vissa ordentligt skadade. Men de lever, och är idag helt återställda. I allafall fysiskt.
Andra hade inte tur. Andra kom hem ensamma. En kvinna jag bara känner till på avstånd förlorade båda sina döttrar och sin man. Hon har idag orkat gått vidare. Har en ny liten flicka - med en ny man. Även han förlorade sin fru och och en dotter i tsunamin.
Varifrån får människor en sådan styrka? Att orka - och våga - satsa om på nytt. Jag vet inte om jag hade klarat det. Det är alltför stort att ens kunna sätta sig in i känslan.
Undrar hur länge annandag jul kommer vara präglad av tsunamikatastrofen? Även för oss som inte var på plats, och inte förlorade någon anhörig eller vän i detta stora hemska.
Förr var det här en festdag - numera tar vi det alltid lugnt, och tänder ljus. Ägnar oss åt varandra.
Annandagen - en dag för tankar och tacksamhet över min stora familj.
