Tänker… på vad lycklig jag är! Vilken tur jag haft i livet. Hur livet egentligen alltid balanserar och böljar fram och tillbaka - och hur lätt saker kan gå fel. Fel plats, fel tid, fel möten, fel val…
Hur mycket beror egentligen på slumpen? Eller ödet… Kanske är allt förutbestämt?
Hur mycket har jag bestämt själv… Egentligen?
Om jag tänker tillbaka… vad har jag kämpat för? Mest av allt… riktigt medvetet.
Kommer egentligen bara på en riktigt stor sak… Pappan. 
Jag avvaktade, kär… på avstånd. Närmade mig. Blev kompis… Nära kompis. Visade så goda sidor jag bara kunde. Visade svagheter… Och tillslut - tog han steget. Lyckan var fullständig.
En kopp te - nybakade scones… där inleddes vårt förhållande. Precis en sådan här gråkall, ruggig Stockholmsdag i trettondagshelgen. Då hade jag väntat i 3,5 år… sedan en solig “lära-känna-dag” på norra Djurgården. 26 nya klasskompisar - och så den där mörka, snygga, spännande killen - nu är han “pappan”. Snart 30 år efteråt. 4 barn senare…
Vi två… och han ger mig fortfarande fjärilar i magen när han tittar på mig och ler…
Finaste vännen! Du gör mig så lycklig!
Och jag blir lycklig av att läsa ditt inlägg!
Kramar till er båda, och grattis till er lycka!:-)
Maj: och du… Grattis till din T!
Vi får sitta här båda två och tindra mot våra respektive den 19:e!