För ett tag sedan gick jag med i facebook. Alla pratade om detta nya fenomen, så jag blev nyfiken, testade…men blev inte så imponerad. Det kändes som en blandning av lunarstorm och klassträffen – ungefär. En ungdomsgård på nätet.
Jag måste erkänna att i början var det kul – att bli upphittad av gamla skolkamrater och musikervänner. Vi utbytte snabbt mailadresser – och sedan var liksom nyttan med själva facebook över.
Nu… *Isch*… Det poppar upp en massa grupper man ska gå med i, och saker att kasta på varandra och bjuda varandra på virituella öl, och vin och bullar och jag vet inte vad…och vissa verkar helt desperata i sin jakt på “vänner”.
Är DET en tävling?
Eller är facebook egentligen bara en megastor egotripp? Ju fler vänner desto mer populär? Eftertraktad? Social? Vem försöker man lura? Vad vill man bekräfta?
J a g tvivlar! Jag menar – inte umgås väl vuxna människor med varandra DÄR?
Jag var tvungen att gå och fråga ungarna. Mitt intryck är att de rent åldersmässigt är målgruppen för sidan…
Svaren jag fick var rätt tillfredsställande:
“Facebook är för fjortisar mamma!”,”Det är bara ensamma muppar som hänger där och tar det på allvar”, “Vem orkar facebook?”…
Mina kloka barn! Detta var nämligen ungefär samma slutsats som jag dragit. Okey – muppar är kanske lite hårt… men det är något sorgligt över detta desperata samlande av “vänner”… och lekande med virituella små symboler. För mig signalerar sidan därför mest “ensamhet” och “isolering”… Ju mer tid någon tillbringar på facebook, desto mindre tid har h*n ju för ett riktigt socialt umgänge… rätt enkel matematik.
Vänner är för mig människor jag umgås med irl och dricker riktiga öl med när andan faller på… och att delta virituella kuddkrig vid min ålder, när t o m AB familjens tonårsbarn (inkl. 15-åringen) känner sig för vuxna…?
Fjortisvarningen är nog därför mer än lovligt relevant… Barn är så kloka!
Kan bara säga att det tog inte lång tid innan jag och vissa vänner raderade våra sidor på facebook. Mina syskon i 13 – 21 års ålder vill absolut inte utforska sidan de heller. Är som sagt mest tråkigt och barnsligt.
Chriszy: Jag håller med… det känns väldigt “amerikanskt” för mig. Dvs ytligt och barnsligt…
För mig faller hela begreppet “vänner” i facebook – ytliga bekanta, kanske… men “vänner”? Näe!
Och sedan alla dessa grejer som skickas runt. Frågetävlingar på de mest absurda grunkor, och små saker som ska “ges bort”….
Ett internetdagis för understimulerade vuxna?
http://www.arsebook.org/
;-D
ja,den är ofarlig!
Men skriv inte .com för då är du i ett annat träsk!
Ha det!
Jag gillar heller inte allt trams man “ska” skicka till varandra och tycker det är jättefånigt. Det är ju dock högst frivilligt. Samtidigt så har jag tack vare facebook fått kontakt med 3 gamla vänner i England som jag helt tappat kontakten med, så jag tycker ändå att facebook har sitt värde.
Sen så skulle jag väl inte heller gå på vad tonåringar gillar och ta det som någon slags måttstock på vad jag själv gillar eller bör gilla…
Häxans gube: Jag kilar dit när jag hinner. Verkar spännande
Lärarinnan: Varför nonchalera tonåringars åsikter på det sättet? Det låter lite cyniskt för att komma från en gymnasielärare….
MIN uppfattning hade jag klar innan den lilla frågestunden – men deras svar var intressanta. Och jag respekterar helt deras åsikter.
Visst är facebook ev bra för kontaktsökeri – men det finns ju andra, mer adulta vägar om man längtar efter någon… utan kuddkrig och virituella ölfester.
Jag har svårt att se på vilket sätt jag nonchalerar tonåringars åsikter?? Jag sa bara att det inte är en självklarhet för mej att det som de gillar, gillar jag.
Att jag lyckats få kontakt med människor från mitt gamla hemland tycker jag är skitkul, bl a de barn jag var au-pair åt, som nu är över 30. Skitroligt att maila med dem. Några kuddkrig har vi inte, det är bara att välja bort.
lärarinnan: Ok
[...] Jag blev inte imponerad. Vuxna satt och kastade virituella kuddar på varandra. Vilken pubertal ankdamm….! [...]