Jag kom att tänka på hur GLAD jag är att jag inte har så mycket tid att lägga ner på bloggande och surfande!
För mig är det ett friskhetstecken.
När jag jobbade som dagmamma för 6 år sedan – så var jag isolerad och utan vuxenkontakter under en stor del av dagen. När småttingarna då sov middag, så fyllde internet ett behov hos mig, där jag fick chans att kommunicera med andra vuxna.
Utan att reflektera så mycket över varför DE satt uppkopplade mitt på dagen…
Nu efteråt så inser jag att ganska många av de “internet-vänner” som jag då hade kontakt med var människor som också var isolerade. Pga långtidssjukskrivningar, eller arbetslöshet eller något annat som gjorde att de inte kunde skapa naturliga möten IRL.
Det skapades en “internetvärld” och ett “internetliv” som var synnerligen levande och “normalt” för människorna där – samtidigt som det var en helt okänd värld för alla andra som dagligen gick hemifrån och hade saker att ta itu med, och “riktiga” människor att möta.
För mig blev det ett uppvaknade när jag vågade mig på att delta i en träff för de som deltog i samma internet-community som jag… Där fanns väldigt trevliga människor – men även de som fick mig att fundera väldigt. De var ju inte alls så där glada, käcka och pigga som de framstod på datorn… utan rätt trasiga. Inget fel med det – men det gav mig en tankeställare.
Strax efter la jag ner mitt ensamma hemarbete och klev ut i verkligheten istället. Vilken lättnad! Plötsligt kändes livet äkta igen. Den fiktiva världen på internet blev alltmer oattraktiv. Faktiskt – så kom livet tillbaka.
Idag har jag fortfarande kontakt med några av de jag mötte via nätet – men nu irl. Det känns betydligt bättre.
Med detta inlägg vill jag säga att jag tror internet kan fylla ett otroligt behov hos människor som är isolerade av någon anledning – men jag tror även att det finns stora risker iom att man lurar sig själv till att tro att man har massor med “vänner” och därmed är socialt aktiv.
Den dagen uppkopplingen av någon anledningen inte funkar… vad finns det då för vänner runt omkring som tar emot?
Precis som min kloka gamla mormor (95 år) brukar säga: “Allt ska ske med måtta”. Internet är kul – och ett bra hjälpmedel på många olika sätt – men man ska nog vara ytterst försiktig om de “vänner” man pratar med dagligen är fler på internet än de man möter IRL…
Du är verkligen inte riktigt klok.
mymlan: Vet du – jag känner mig tvärt om rätt klok.
Det som inte kändes klokt var när jag för flera år sedan tillbringade timmar framför datorn samtidigt som jag hade massor av saker att göra och 4 barn hemma att umgås med.
Nu ger jag mig själv lite egentid vid datorn någon gång under helgen. Då läser jag tillbaka i andras bloggar, och kikar igenom kommentarer i min egen. Mer behövs faktiskt inte.
Vardagar skriver jag möjligtvis i min egen blogg om andan faller på. Det brukar ta högst 10 minuter. (Eller så lång tid som det tar för pastan att koka)
Jag vill absolut inte säga att det är FEL att tillbringa timmar vid datorn – om man har den tiden, och det behovet.
Jag är bara glad över att JAG inte längre gör så.
För mig blev internet en väg mot isolering – istället för tvärt om. Jag satt ensam framför min skärm och… det avskärmade mig från verkligheten.
Min självanalys. Det gäller med andra ord ingen annan.
Men Mamman, du skriver så här:
“Med detta inlägg vill jag säga att jag tror internet kan fylla ett otroligt behov hos människor som är isolerade av någon anledning – men jag tror även att det finns stora risker iom att man lurar sig själv till att tro att man har massor med “vänner” och därmed är socialt aktiv.”
Det låter väl som om du utgår från fler människor än enbart dig själv?!
Hmm, din mormor 95 år? Jag trodde det var du som var 95 år. Visst, man får tycka vad man vill, speciellt på sin egen blog. Men du resonerar lite gammalmodigt och verkar inte vara uppdaterad ett dugg vad det gäller sociala medier och hur folk lever idag.
Slut.
Fredo: Jag tror inte det handlar uteslutande om ålder, utan även om vilka prioriteringar människor tar. Du väljer ju själv om du vill sitta i den egna kammaren med en kopp java och chatta med polare, eller om du hellre gör det på ett kafé. Bara som exempel.
Det är dessutom lätt att utgå från sig själv. Det man själv gör blir facit – och det andra gör blir “fel”.
Jag tror det är viktigt att inte låta “konstgjord” kommunikation i NÅGON form ta för stor tid från “verkliga” möten. Undvik för mycket brevväxlande och bokläsande. Särskilt om vanorna etableras tidigt så kan det lätt bli vanebildande. Uppmana därför barn och ungdomar att gå ut och träffa kompisar, festa osv, istället för att sitta och hänga över nån bok. Förklara också att det är bättre att de ringer än skriver brev till långväga vänner.
Carl: Jag håller med dig. Jag tycker också att “riktiga” möten är betydligt viktigare.
Men visst ska man väl kunna sitta och hänga över en bok någon gång? Bara det inte boken blir ett flyktvertyg som gör att du “slipper undan” sociala möten.
Däremot så tror jag vuxna kan falla i precis samma fälla som unga – dvs även vuxna kan snabbt etablera vanor som blir vanebildande… och tar mer och mer tid – och det är då jag undrar om alla verkligen funderar över vad de prioriterat bort… för tiden räcker inte till för allt.
Nöjessurfar man flera timmar om dagen, så måste det vara annat/ andra i vardagen som får stryka på foten.
Jag tycker därför det är intressant att studera hur en del människor nästan aldrig surfar för nöjes skull, och inte tittar på tv osv… men ändå inte tycker att tiden räcker till… Samtidigt som andra – i prinicp i liknande levnadssituationer – verkar ha all tid i världen.
Vad skiljer dem åt? Städar de mindre? Umgås de mindre med vänner? Motionerar mindre? Engagerar sig mindre i föreningsliv? Studerar mindre?
Det handlar nog om val och prioriteringar… Och som du säger… vanebildande beteendemönster.
Mamman
Jag har skrivit ett inlägg som jag trackbackat till dig, men det har inte nått fram av något skäl. Det var ett tag sen.
Jag håller inte riktigt med dig. Visst kan vissa vara nätberoende, men långt ifrån alla. Jag ser inte surfandet som att det behöver bero på någon brist …
Det verkar som om du ser ett slags liv som ser ut på ett speciellt sätt – det riktiga och resten är en flykt från det riktiga.
Men gå in och läs mitt inlägg….
Får se om jag lyckas få in länken ordentligt här:
Några funderingar efter jobbet
Monica: jag ska kila dit och läsa.
Jag tror det finns lika många anledningar som individer som sitter och umgås på nätet… Alla är inte nätberoende, självklart!
Men – jag tycker nog i allafall att MITT liv pågår utanför datorn. Det är där allt det verkligt viktiga är.
Därför föredrar jag att träffa människor irl. Det känns mer äkta, och jag får en betydligt bättre möjlighet att själv skapa mig en uppfattning om personen ifråga.
Det kanske absolut främsta sättet att fördumma sig själv på i den så kallade bloggvärlden måste vara att skriva irl! Sluta för guds skull!
För övrigt så är det helt absurt att skilja på det verkliga livet och livet på Internet, när Internet är en del av det verkliga livet. Kom in, eller kliv ur bubblan!
BlaBla: jag tror att vissa lever sitt liv på nätet i alltför stor utsträckning…och att nätet ersätter möten de tidigare fick IRL… Jag tror vissa har svårt att dra gränser för vad de lämnar ut på nätet, och inte tänker på att informationen kan nå människor de inte alls skulle sagt samma sak till IRL.
…och jag tänker fortsätta IRL – då det är ett begrepp många förstår. Inkl. du.