Känner mig konstigt tom. Samtidigt som jag helst bara vill gråta… och skratta.
Är så tacksam… så lycklig… över att dottern överlevde olyckan. Ju mer jag tittar på bilderna från båten så inser jag att de hade marginalerna på sin sida.
Bara tanken att jag strosade runt här hemma och lagade middag och småpratade med sönerna samtidigt som hon kämpade för sitt liv i kolmörker i en kapsejsad yacht på andra sidan jordklotet… Det får mig nästan att gå sönder. Jag får fruktansvärta skuldkänslor…
Helt ologiskt – men känslor är inte alltid logiska.
Jag har behov av att höra hennes röst just nu… i brist på att kunna dra henne till mig, svepa om henne en filt och bara krama….
Fick därför panik när hennes telefon bara meddelade att “abonnenten går inte att nå” i timme efter timme i dag. Satt som på nålar i skolan under eftermiddagen – självklart var det konferensdag.
Rusade hem och ringde upp “3″ – de hade spärrat hennes abonnemang!!! Räkningen hade ju av förklariga skäl rusat i höjden senaste dagarna… Jag förklarade hur det hela låg till och de lovade att öppna upp det hela igen – i 24 timmar. Under den tiden måste räkningen betalas in… 3992 kr.
Ringde vår underbara kontakt på SOS-international, som gick i taket… Inom 10 minuter hade han inte bara betalat räkningen (och splittat den på alla ungdomarna försäkringsbolag) – utan även fått 3 att lova att inte stänga av hennes abonnemang under resten av resan “oavsett vad som händer”.
Lättnad!
Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli midnatt så jag kan ringa ner till henne. Då är klockan 9 i Aussie och det borde vara rätt okey att väcka dem…. Längtar efter hennes röst!!!!
Längtar efter hela henne….
Har läst här också, vilken tur att du hade den kontakten.
Rosa: SOS-alarmering har varit UNDERBARA! De har ställt upp till 110% och tagit en hel massa egna intiativ, innan ens vi föräldrar hunnit samla tankarna och förstått vad ungdomarna behöver där på andra sidan jorden!
De ringer flera ggr om dagen ner till dem bara för att höra hur de har det. De ringer oss och lugnar. De sköter kontakter gentemot försäkringsbolagen…
När jag gråtfärdig tackade dem igår i telefonen så sa vår kontakt bara “det är mitt jobb!”
Vilket underbart jobb i så fall!
Idag lurar gråten bakom ögonen hela tiden… jag är nog rätt slut… dotterns skyddsängel gjorde ett gott jobb – jag är sååå tacksam över livet!
SOS International är också väldigt bra … Tur att de finns! Har själv behövt dem och de inte bara fixar allt, de hör av sig och frågar hur man mår.
Visst är skuldkänslor ologiska i det här fallet, men förståeliga … det är väl så man känner när saker händer och man själv lever sitt liv som vanligt.
Vet du, ta hand om dig själv också .. det är har ju varit traumatiskt även för dig. Man glömmer bort det ibland och tror att det är bara är de som är med i någonting som behöver stöd och hjälp och bearbetning.
Eller hur?
Monica: Jo… Jag tror mitt sätt att bearbeta det hela just nu, är att leta och leta på nätet efter nyhetsinslag, videos osv från olyckan. Ju mer jag hittar desto mer kan jag förstå…
Om en vecka är det sportlov här i Sthlm. Sällan har väl en ledighet kommit mer lämpligt. Förhoppningsvis har jag “lugnat ner mig” lite till dess, och kan koncentrera mig på att tex läsa en bok. (Jag försökte igår, det var stört omöjligt att samla tankarna!)
Det känns långt till 28 maj när hon kommer hem…