… inte att dottern ska vara borta till slutet av maj. Jag vill krama om henne. Jag vill vara egoistisk och be henne åka hem.
Men jag gör det inte…
Istället uppmuntrar jag henne att fortsätta att resa.
För jag tror det är bra för henne.
Men det är inte lätt… Jag saknar henne så det värker!
Tänk att det kan göra så ont att vara mamma….
ps… Hittade den -> HÄR <- länken med ett tv-inslag nere från Aussie… och jag – tror – att dottern skymtar förbi snabbt på en av stillbilderna innefrån båten… bilder som förresten är fruktansvärda! Det är så trångt. Vilken ångest det måste ha varit…
ps2. Bara som ett litet passus… Arrangören av resan/ägaren av båten har inte en enda gång (!) försökt söka upp passagerarna och frågat om det är något som han kan göra för dem. Inte en penny har han stöttat dem med. Inte en penny tänker han betala tillbaka (har han låtit meddela). Hur bedriver man en rättprocess på andra sidan jordklotet???
