De tog chansen när den kom, ungdomarna. Första flighten till Sydney från Airlie Beach… nu har de landat i storstaden och allt var plötsligt toppen-toppen!
Våra små betongråttor känner sig hemma igen. 
Dottern lät mycket-mycket glad när hon ringde från flygplatsen. HURRA!
Enda smolket i bägaren var nog att det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta något boende för natten. Alla hostels var fullbokade – och dyra! Jojo… välkommen tillbaka till civilisationen!
Skämt å sido så känns det otroligt tryggt att de kom ifrån katastrofområdet så pass fort, och nu kan titta framåt och fortsätta sin resa.
Undrar om man alltid kommer vara mamma åt sina barn?
Som svar på din sista fråga: JA
Lärarinnan: Skönt – då är jag inte ensam! Jag börjar långsamt komma till insikt kring varför mamma ringer och frågar om mössa fortfarande
Det är klart att man alltid är mamma till sina barn hur vuxna dom än har blivit. Sen kan man hantera det på olika sätt.
R-M: jag kommer nog aldrig bli en mamma som ringer och tjatar om mössor och långkalsonger… Men jag kommer fortfarande bli helt tokigt nipprig om det händer ungarna något, och jag inte finns på plats…
Det har alltid varit så… Jag måste till dem. BUMS!
Vilket är lättare sagt än gjort när dottern är på andra sidan jordklotet
Det är bara att bita ihop (och inse att månadens telefonräkning lär bli rätt hög…)