Jag blev jätteledsen och illa berörd när nyheterna kom om att man hittat lilla Engla död idag.
Satte mig ner och läste runt på nyhetssidor på nätet – och kikade in i olika bloggar. Många andra reagerade precis som jag… människor är verkligen berörda av det som hänt - många är väldigt ledsna.
MEN… så finns det ett fåtal som ifrågasätter våra reaktioner. “Det dör väl barn varje dag?”.
Liknande reaktioner kunde man hitta tex vid Estonias undergång och vid Tsunamikatastrofen. Det finns helt enkelt människor som inte verkar bry sig….
Undrar varför de reagerar så?
Om det är ett försök att hålla de egna känslorna (och rädslorna!) ifrån sig – eller är de helt enkelt har grova empatistörningar?
Något rejält knas måste det vara – för så där nonchalant bemöter en normal människa inte andra människors sorgereaktioner.
__________________________________________________________________
Senare:
Det finns människor som läser i min blogg som fan läser bibeln… kanske för att det passar deras självändamål?
Jag vill ändå påpeka att jag ger blanka fanken i om okända människor bryr sig om Engla, hennes familj osv. Jag anser heller inte att det är fel om inte någon har lust att haka på manifestationer kring detta.
Det jag reagerade över ovan, är bloggare som häcklar andras sorgereaktioner, och är nonchalanta och respektlösa i sina kommentarer.
Allt behövs liksom inte sägas. Tycker de att människor som blev berörda av Englas öde är fåniga idioter - så borde en vuxen människa ändå förstå att det här är ett så känsligt ämne att det är klokast att hålla sådanna tankar inom sig själv. För att inte såra.
Klarar man inte det – så tro i allafall jag att personer som “bara måste få säga…” har någon form av problem – och/ eller en oförmåga att sätta sig in i andra människor känslor. Vilket man ofta benämner som empatistörningar… och/ eller dålig impulskontroll.
Jag tror det är något slags test – vilja tänja gränser, se vad folk “tål” och utmärka sig. Det kan också vara ett sätt att, som du säger, försöka hålla det hela ifrån sig- teoretisera om det…
Hursomhelst så är jag glad att de människor som klarar att visa känslor och empati är i majoritet!
Jag tror det är något slags test – vilja tänja gränser, se vad folk “tål” och utmärka sig. Det kan också vara ett sätt att, som du säger, försöka hålla det hela ifrån sig- teoretisera om det…
Hursomhelst så är jag glad att de människor som klarar att visa känslor och empati är i majoritet!
Lärarinnan: Jag kan köpa att det är ett “test” om det kommer från en 13-14 åring.
Men jag ställer större krav på en vuxen människa – betydligt större krav.
Det är helt enkelt FEL om en vuxen person fortfarande har behov av att testa sin omgivning eller obstinat skrika ut otrevligheter. Speciellt i sammanhang som detta.
Nyss hemkommen från en begravning så är jag också glad över människor som törs – och kan – visa sina känslor, även om de är jobbiga och tunga.
Det finns en trygghet och en gemenskap i att sörja tillsammans.
Jag tycker också det är fel.
Lärarinnan: Jag förstod det
Jag anser själv att jag har en empatistörning`(mkt dålig på att avläsa ansiktuttryck&tonfall), men jag tror inte att det är det som ligger bakom de flesta av de reaktionerna du retar dig på.
Snarare är det en frustration – och en reell rädsla – för att “kvällstidnings-empati” alltför mycket skall få styra den allmänna debatten.
Det har skett ett brott. EN störd människa har mördat ETT barn (och erkännt ett tidigare mord). Det är sorgligt och förfärligt. Punkt.
Hur många andra personer har blivit dödade den här veckan i Sverige? I Norden? I Europa? I världen?
Vilka andra viktiga saker har hänt? Ekonomin? Miljön? Lagberedningar? Forskning?
Och så finns där ju nog också en viss dos av cynism: hur mycket uppmärksamhet skulle morden på ett tiotal kroniska schizofreniker få?
När det gäller Estonia & tsunami katastroferna så tror jag att en bidragande orsak till yttringar av avsmak kan vara en uppriktig åsikt att det helt enkelt in är produktivt eller psykologiskt hälsosamt att inte alls se proportionerna i det skedda efter att den första perioden av akut chock avklingat.
Aspsusa: Jag håller inte med dig.
Jag tror människor generellt har ett behov att förenas kring traumatiska händelser. Oavsett om man är direkt eller indirekt inblandad – eller bara en åskådare.
Sådanna här händelser sätter livsfrågor i fokus. Det engagerar människor känslomässigt. Det får människor att stanna upp och tänka.
Sådant är minst lika viktigt som ekonomi, miljön och lagberedningar…
Att det sedan inträffar på andra ställen med andra människor gör inte saken mindre avskyvärd, och människors känslor och engagemang därmed mindre värda.
Dessutom är det nog fel att bara kräva att människor ska se proportioner och produktivitet i känsloyttringar så fort den akuta chocken avklingat eftersom vi för det första har otroligt olika sätt att bearbeta trauman, och därmed också tar olika lång tid på oss.
Vi bär alla på vår egen ryggsäck. Det som engagerar mig, kanske inte berör någon annan lika hårt.
Det ger dock ingen rätten att förlöjliga eller ironisera över andras mer känslosamma yttringar.
Sarkastiska ångvältar bör helt enkelt hålla lite tyst i vissa lägen
Haja läget… plocka fram lite finkänslighet, och medmänsklighet.
Eller om man så vill – empatiförmåga.
Jag tycker så här: Visst kan man se på saken så som aspsusa gör: det är ju sant att barn dör varje dag, att det finns massa andra hemska saker, att media gillar att “gotta sig”… Man kan även teoretisera om olika fenomen i press/media och hur det påverkar folk, varför vissa nyheter blir utvalda och andra inte…vad är ett liv värt? Osv osv. Jag håller helt med.
Men jag tycker inte att det på ngt sätt ger ngn rätt att ironisera eller spy galla över en sådan här fruktansvärd händelse. Det är rätt smaklöst och ett sätt att söka uppmärksamhet på som är helt onödigt och sårande. Låt folk sörja så som de vill.
Lärarinnan: väldigt bra uttryckt.
Man kan göra massor av analyser kring varför massmedia agerar som de gör, och vilka livsåskådningsterorier som är rätt eller fel… osv… osv….
MEN inget av detta bortförklarar ett så känslolöst beteende som de här kommentarerna ändå är.
Det gäller att hålla isär begreppen…. och inte frånta den enskilde personens ansvar kring vad han/hon gör och säger till andra.
Det händer många saker – samma dag som Engla försvann, rövades 20-30 ungdomar bort i en oroshärd i världen. Engla slogs upp stort och de andra litet. Ingen reagerade.
I det ena fallet var försvinnande obegripligt, i det andra visste vi varför de rövades bort. Båda sakerna är hemska att tänka på, men när någon bara försvinner och ett barn dessutom i ens närhet och man får se bild på flickan, ja då skapas en större närhet.
Och sådana här brott, försvinnanden har alltid upprört.
Vissa brott berör mer än andra. Jag vet inte varför min upprördhet blev så otroligt stor av Englas öde. Och den sorg människor känner liknar den som uppstod när Palme och Anna Lindh även om storleken på manifestationerna inte går att jämföra.
Jag tror att händelser som dessa slår mot samhället, vilket gör att många reagerar.
Sen här det väl så att efter tre barn som blir brutalt mördade och ett fjärde försvinner, så rinner bägaren över helt enkelt och många känner – Vi måste fan i mig få ett slut på det här.
Och som jag alltid har sagt – om man inte kan beröras av ett människoöde hur skall man då kunna beröras av många, eftersom många innehåller många enskilda människoöden.
Om man tänker att folk i andra länder reagerar likadant när något händer hos dem, så kan vi bli mer empatiska då vi läser om sådant i tidningarna, även om det är 800 mil härifrån. Eftersom vi genom identifikation och närhet fått uppleva hur det känns.
Jag kan inte svara på om det är rädsla eller empatistörning hos dem som kommenterar känslokallt, som de som har sorg upplever det. Men jag har iaf några svar på varför vissa händelser berör mer och slås upp mycket stort.
Monica: Jag tror du har något där
Helt rätt tänkt.
Englas försvinnande är varje enskild förälders mardröm. Så nära hemma, så nära “räddningen”… och så… bara borta!
*brrr!*
Vi vill ju att våra barn ska få vara barn. Att de ska kunna cykla trygga på en liten skogsväg. Leka nakna på en sandstrand.
Sånt som hände Engla rubbar hela den längtan efter “Bullerbyn” som jag tror många av oss har inuti.
Det är precis som du säger…. Inte bara ett hot mot den enskilde individen utan ett hot mot hela vårt samhälle.
Jag tycker det är BRA att många reagerar tillsammans. Jag tror det stärker, tröstar och lyfter upp oss som människor.