Profet i sin egen stad?
lördag, april 26, 2008 av mamman
Stockholm må vara Sveriges största stad, och innehålla minst en tiondel av Sveriges befolkning…
… Men… i vissa lägen är den inte speciellt anonym… I allafall inte om man som jag arbetat i stan med barn (och deras föräldrar) i snart 23 år…
Det blev rätt tydligt igår… Två gånger stannades jag av leende kvinnor som glatt sa “det var länge sedan!” och jag log tillbaka och sa “ja visst!” samtidigt som jag febrilt letade i hjärnkontoret för att försöka komma på vem denna glada - men okända - varelse framför mig var…
Det visade sig vara 1. En gammal dagismamma 2. En mamma till en flicka jag hade på scouterna. Trevligt att de stannade upp mig mitt i vimlet och tog sig en pratstund!
På vägen ner i tunnelbanan stötte jag ihop med 2 gamla elever. Bamsekramar av jättelånga tonårskillar… Jösses vad fort ungar växer nu för tiden 
Tog en snabbis in i en provhytt i en butik. Plötsligt plirar två mörkbruna pepparkorns ögon på mig 10 cm över golvnivå - under draperiet… En liten tjej från en av skolans 6-års verksamheter. “Hej på dig du”
På vägen ned från Hötorget till Stureplan sprang jag slutligen ihop med en gammal gymnasiekompis. Hjärtligt återseende och “vi måste verkligen dra ihop en träff snart igen”… Så fort vi hade sagt “hej då” så var det någon annan som ropade till “men hej….!” och där stod en simhoppspappa…
Väl hemma på ön igen var det bara att ta på sig solbrillorna och skygglapparna. Här är anonymiteten lika med noll…
Större är inte Stockholm… faktiskt!
Jag undrar hur det är att vara lärare i en mindre stad…? Man måste ju bli något av en legend… en profet… Huvva! Vilken mardröm!
