Jag har min älskade dotter hemma igen. Brunbränd och glad. Rätt förkyld iofs. Men hon är här. Full med minnen, efter 4 månaders intensivt backpackande.
Jag är så glad att hon är tillbaka. Jag är så otroligt tacksam att hon överlevde olyckan ute vid Stora Barriärrevet.
Alla mammor har inte samma tur. Ikväll går mina tankar till den här mamma… Hon kramade säkert också om sitt barn, och kände oro när han försvann ut på sin resa. Hon intalade säkert också sig själv att det skulle gå bra… och räknade ner dagarna…
Jag vet numera att marginalerna ibland kan vara oerhört små. Att det inte behöver vara speciellt mycket som skiljer mellan att ett barn räddas, och ett annat barn bara försvinner.
Den här tiden när dottern var borta, har varit ett elddop för mig. Jag undrar om jag någonsin kommer orka med att gå igenom det igen…?
Jag har inte blivit mer luttrad. Tvärt om. Nu vet jag nämligen hur små marginalerna kan vara… Hur utlämnad ett nästan-vuxet-barn är till sig själv när något allvarligt och traumatisk händer så långt borta… och hur maktlös man känner sig som förälder, när man försöker trösta och stötta genom en knastrig mobiltelefon…
Jag är så glad att hon är hemma igen! Glad… och tacksam!
Ikväll tänder jag ett ljus för Algots familj.
Vad skönt att allt gick bra. Jag förstår att det måste vara mycket svårt när något händer så där på andra sidan jordklotet och man sitter maktlös i Sverige.
Är du lika nervös för henne när hon ska iväg och göra saker här hemma? För egentligen kan ju saker hända precis överallt: trafik, uteliv på krogen, gå genom parken en mörk kväll, cykla hem… ja befinna sig på fel plats vid fel tillfälle …allt sådant händer ju folk varje dag. Jag känner att jag inte orkar tänka på allt som skulle kunna hända. Och från vad jag förstått så är dina barn duktiga i skolan och skötsamma på alla sätt och vis så jag förstår inte varför du oroar dig så mycket – jag skulle helt ärligt vara skitglad om mina två kunde klara av allt som dina verkar klara så enkelt
Det här menar jag nu alltså inte elakt på något vis utan mer som en reflektion.
Lärarinnan: Jo, visst kan det hända saker här hemma också – även om det är lite mindre tropiska stormar, cykloner, jordbävningar och sånt
Men sanningen är den att jag inte är speciellt orolig här hemma. Visst kan det hända saker här med – men jag kan också snabbt vara på plats och stödja OM det skulle hända något. (Som en avhuggen fingertopp, eller ett rån, eller ett överarmsbrott – eller vad det nu är som ungarna “lyckats” med senaste åren…)
Det känns annorlunda. Australien var så nedra långt borta…
Och visst är det skönt att ungarna klarar saker, och jag förstår dig hur du tänker. Dina tankar möter jag ibland i samtal med föräldrar till mina elever. Det är tungt, ibland sorgesamt och eftersom vi ofta kommer så nära våra elever, så finns de här tankarna även hos oss. Man känner så mycket med dem!
Samtidigt – med rätt stöd och inställning från omgivningen så går det att ordna rätt mycket. Ibland är ju frågan var “felet” egentligen ligger… Nog borde vi kunna anpassa så att toleransgränsen kring tex exekutiv problematik kunde vara betydligt högre. Tycker jag….
Nu var det länge sedan du skrev här. Hoppas att du har en bra sommar. Tippar att du är på landet. Solhälsningar (lite kyliga sådana pga vädret) från Rosa.