Att blogga är hälsofarligt – blog till they drop!

Aftonbladet har en artikel om bloggare som bloggat sig till döds. Själva nyheten har de egentligen snott från Dagens Medicin, som i sin tur antaligen hittade följande i New York Times.

Så… kan bloggande vara hälsofarligt?

Jag skulle nog vilja säga att det är rätt självklart att det kan förhålla sig så… om det går till överdrift.

Fast först måste man kanske hålla isär “proffsbloggarna” som bloggar på uppdrag av andra (eller har bloggen som inkomstkälla) och privatbloggarna.

Att en proffsbloggare kan gå in i väggen och bli stressad i jakten på “nyheter” låter inte så konstigt. Det är väl med dem som med alla andra yrkesverksamma, en kamp om karriär och inkomst? Självklart kan det bli för mycket till slut. Det handlar om att kunna dra gränser gentemot arbetsgivaren… och sig själv.

Men skulle privatbloggaren kunna gå samma väg? Det är väl här man måste börja fundera… En privatbloggare har egentligen ingenting att svara upp till – mer än sin egen lagda ribba. Om man börjar jaga besökare, räkna kommentarer och låter bloggandet gå ut över sitt övriga liv – jobb, familj, socialt umgänge IRL osv… Då kanske bloggandet inte längre är helt okey?

När går egentligen en “hobby” över till att bli en mani? Är det när familjen drabbas? Eller när man börjar kolla bloggen på arbetstid? Eller är det när man börjar tänka “det ska jag skriva om i bloggen” när man borde fokusera på det man egentligen gör? och…Vad händer om bloggaren börjar se sig själv som en proffsbloggare, fast inget uppdrag egentligen finns?

Jag tror det är med privatbloggande som med alla andra “fritidsintressen” – det ska ske med förnuft. Det får aldrig bli “jag ska bara…” om något IRL är viktigare.

Sedan finns det en helt annan aspekt hos privatbloggare också – nämligen att kunna dra gränser kring v a d man skriver om. Hur utlämnande ska man vara? Både mot sig själv – och mot omgivningen? Jag har läst bloggar som uppenbart är skrivna av människor som mår riktigt taskigt… och texterna känns inte läkande, utan snarare ältande… och ibland är de så utlämnande så man som läsare bara vill skrika “Stopp!”. Det finns bloggar som är rena hatbloggar mot personer – och otroligt utlämnande och aggressiva. Bloggaren har gått över alla gränser – inklusive svensk lag. Var är “STOPP!”?

Man vet aldrig vem som läser det man skriver – och man vet aldrig hur det kan vändas mot en… Att blogga innebär att man måste kunna dra schyssta gränser. “Det här kan jag skriva om. Det här bör jag hålla för mig själv.” Klarar man inte gränssättningen, så löper man självklart en risk att drabbas av konsekvenser… Vill jag verkligen att chefen läser det här? Eller ungarnas lärare? Eller skvallertanten en trappa ner? Eller den där dryga arbetskamraten som man konkurrerar med? Eller… för att inte tala om… exet?

För mycket information till fel person kan nog mycket väl skada i hälsan – i allafall den psykiska. Det måste ju vara otroligt ångestskapande att ha dabbat sig så… och antagligen finns den känslan kvar under lång tid framöver.

Men…Det finns många trevliga anledningar att blogga – om det sker med förnuft