Jag ställer inte speciellt stora krav på nya vuxna människor jag möter, mer än att de ska vara snälla och socialt fungerande.
Det kan låta lite cyniskt eftersom jag arbetar med elever som ibland varken är speciellt snälla – och ffa inte så socialt fungerande…
Men kanske är det just därför som jag inte orkar med knepiga vuxna – också?
Jag orkar inte med bortförklaringar och ursäkter för ditt och datt. Jag orkar inte med att ständigt vara förstående. Jag orkar inte med ologiska resonemang, eller instabila känsloliv. Jag orkar inte med ansvarslöshet.
Jag kan orka med en liten bit på vägen – men verkar det hålla i sig, eller upprepar sig… Då får det faktiskt vara. Då vill inte jag vara åskådare. Vänta inte på mitt engagemang.
Jag ställer upp på min släkt och mina gamla vänner. Självklart ställer jag upp för dem! Jag stöttar och jag lyssnar – gud vad jag har lyssnat ibland… De är en helt annan sak… De är redan en del av mig.
Men… idag involverar jag mig inte med nya bekantskaper om de visar sig vara energislukande och knepiga. Jag har inte tid, inte ork, och framförallt – inte lust…!
Mitt liv är kort – jag vill om möjligt leva lycklig… och jag vet att jag har alldeles för lätt att låta mig dras med i andras sinnesstämningar och bli 110% superengagerad… och min erfarenhet säger mig numera att det faktiskt inte är värt det. Varför ska min tid betala andras problem och elände?
Därför sätter jag numera gränser för mig själv, och håller mig väldigt avvaktande om jag märker att någon ny bekantskap tenderar att greppa hela handen för att jag hälsat med ett lillfinger, eller om någon börjar överanalysera händelser eller personer… eller älta sig själv. Då är det stopp. Då drar jag mig därifrån.
Om jag sedan missar världens mest intressanta personlighet – så får det var så. Jag lär överleva ändå… och det är det faktiskt värt!
Det handlar om mitt liv – och jag tänker ta ansvar för det.
Fan vad bra skrivet mamman!
Jag har också bränt mig på en människa som ställde tokkrav på att jag skulle förlåta se mellan fingrarna och vara förstående pga att hon hade ågren och fick psykbryt för minsta lilla. Det fanns tex inte på kartan att jag någon gång fick ifrågasätta något hos henne!!Tillslut övertalade mina kompisar mig att bryta med bruden. Idag är jag tacksam för att de sa åt mig för det är rent idiotiskt att satsa på en redan halt häst. Precis som du så klokt säger så finns det gränser för vad man är beredd att satsa och livet är alldeles för kort för att kastas bort på någon som ändå inte orkar med något annan än sitt eget ego.
Anonym: hallå!
Nu syftade jag iofs “bara” på knepiga nya bekantskaper och inte på hur det är att försöka ha en parrelation med någon som är knasig.
Men jag kan lugnt tänka mig att det är 100 gånger mer komplicerat!
Man kan ju känna enorm empati för sådanna här personligheter eftersom “knepigheterna” ofta kommer sig av att personen mår psykiskt dåligt. Frågan är då om inte de egna känslorna helt enkelt lurar en? Att man blandar ihop kärlek med känslan av att vilja “ta om hand”, omvårda och trösta?
exakt grabben! inte fan har man lust att lägga energi på en komplicerad brud. De e lika bra att dra så fort man kan. Orka trassla redan från början!
JohanW: Jag antar att ditt svar var ett svar till “anonym…”?
Jag kan förstå era ställningstaganden. Framförallt i början av ett förhållande så vill man ju vandra tillsammans på rosa moln. Allt ska vara okomplicerat och vackert.
Man ska ju bygga upp ett förhållande…
Visar sig motparten redan då vara knepig så skrämmer det nog bort – det är ju liksom inte så attraktivt…
Sorgligt på sätt och vis, för det finns säkert de som av osäkerhet och dåligt självförtroende är just knepiga i början, och först senare kan slappna av och vågar släppa in den andre fullt ut.
I mitt inlägg syftade jag dock till vanliga bekantskaper och inte presumtiva partners.
För kanske är man beredd ändå att satsa lite mer om man är kär?