Tyskan – en semesterflirt

Jag följer den uppmärksammade rättegången mot den sk. “tyskan” rätt noggrant. Morden på Max och Saga har berört mig väldigt illa.

Jag kan därför inte låta bli att fundera, reflektera och undra….

Hur många människor i världen finns det inte som haft en semesterflirt på ett charterresmål någon gång i livet? Människor träffas på en främmande plats, med sol, värme, semester, party… alkohol… I några dagar strular de med varandra, för att därefter skiljas åt igen. Några kanske håller kontakten – men många går vidare. Semester är semester. Vardag är vardag.

Den tyska kvinnan träffade styvpappan under några få dagar på Kreta. Tiden efter höll de en sporadisk kontakt. Initiativen verkar till största del kommit från kvinnan. Reagerade hon aldrig över det?

Hon bjuder sedan ner Styvpappan till Tyskland… och han får “förhinder”. En tokkär kille hade nog kunnat fixa fram några hundralappar för en biljett med Ryan Air… Han hade längtat sig tokig. Men styvpappan “kunde” inte. Reagerade hon inte över det?

Uppenbarligen inte.

Istället åkte Tyskan till Sverige – gång på gång. Hon sökte upp honom. Trots att hon hon gick i terapi och hade en dödssjuk mamma så ryckte hon upp den trygghet hon hade, och förbereder ett liv i ett land där hon bara kände en enda människa: styvpappan.

Som redan har avvisat henne. Först lite “fint” – indirekt. Och slutligen väldigt rakt… Han var inte intresserad. Tyskan förstod inte signalerna – till en början – men kände att något hade hänt med relationen, och förstod att styvpappan höll på att glida henne ur händerna.

Då tog hon till det absolut värsta vapen en människa kan avfyra mot någon annan: Självmordshot.

Vilken normal människa som helst reagerar på ett sådant. Det går inte att värja sig mot. De flesta skulle reagera som styvpappan gjorde. Visat civilcurrage… ställt upp. Jag vet det – jag har varit där en gång för länge sedan. Det krävs ett enormt mod att våga backa från en sådan människa. Det är en mardrömssituation!

Tyskan sitter nu i rätten och pratar om en relation som kanske aldrig varit en relation – mer än i hennes huvud. Hon är nog oerhört ärlig när hon berättar om hur dåligt hon mått… men styvpappan får nog klä skott för hennes trassliga psyke – som fanns redan innan de träffades… Det här är inte hans fel.

Tyskan pratar om hur dåligt styvpappan mått… psykologer brukar kalla det här spegling. Hon överför sina känslor på någon annan…i ett försök att hålla sig själv utanför.

Ibland har nog också styvpappan haft det jobbigt – men det är ju tyskan som orsakar det. Ändå ser hon sig själv som någon som ska hela honom, och ställa allt till rätta.

Förvånat konstaterade hon att hennes “masterplan” med självmordsförsöken inte funkade… så tar hon till nästa vapen: Ett bortadopterat barn…

För mig – som lekman – så handlar inte det här om en kvinna som varit fruktansvärt förälskad i en man, utan istället om en kvinna som gjort en total felbedömning av en situation, och sedan lägger ansvaret för detta på en annan människa. Istället för att gå iväg med huvud högt (som de allra flest andra kvinnor gjort), så har hon blivit totalt fixerad – på hämnd. Hon har utstuderat gjort allt för att skuldbelägga och skada styvpappan.

Antagligen tycker hon att hon offrade “allt” – utan att förstå att hon aldrig betydde mer för honom än en semesterflirt några varma dagar på Kreta. Hon ser sig själv som ett offer. Och det har hon rätt i – hon är ett offer – för sin egen oförmåga att se, avläsa och bedöma andra människors signaler.

Den oförmågan visar hon även i rättegångssalen där hon ler, småpratar och skrattar trots allvaret i de ord som samtidigt yttras i salen.

Om det är “Tyskan” som försökt mörda styvpappans nya kärlek och slagit ihjäl två oskyldiga små barn vill jag inte uttala mig om…

Men att det är en mycket psykiskt störd människa som nu mer eller mindre oberörd sitter åtalad i en av de värsta mordrättegångar Sverige skådat – det tror jag.

Senare: Den paragraf-7 undersökning som är gjord på “tyskan” – visar att hon antagligen led av en allvarlig psykisk störning, både vid tiden för morden och vid undsökningstillfället. Läs mer HÄR. Det finns kanske därmed anledning att tro att “tyskan” fortfarande lider av den samma – vilket kanske också kan förklara varför hennes nu alltmer tydliga lögner är hennes verklighet. Man pratar om vilka minnen “mamman” har från mordkvällen. Kanske är det berättigat att fråga vilka minnen “tyskan” har också… Hon kanske faktiskt har en egen värld, där helt andra saker skett…