Men sanningen är den att jag inte är speciellt orolig här hemma. Visst kan det hända saker här med - men jag kan också snabbt vara på plats och stödja OM det skulle hända något. (Som en avhuggen fingertopp, eller ett rån, eller ett överarmsbrott - eller vad det nu är som ungarna “lyckats” med senaste åren…

Det känns annorlunda. Australien var så nedra långt borta…

Och visst är det skönt att ungarna klarar saker, och jag förstår dig hur du tänker. Dina tankar möter jag ibland i samtal med föräldrar till mina elever. Det är tungt, ibland sorgesamt och eftersom vi ofta kommer så nära våra elever, så finns de här tankarna även hos oss. Man känner så mycket med dem!

Samtidigt - med rätt stöd och inställning från omgivningen så går det att ordna rätt mycket. Ibland är ju frågan var “felet” egentligen ligger… Nog borde vi kunna anpassa så att toleransgränsen kring tex exekutiv problematik kunde vara betydligt högre. Tycker jag….

Är du lika nervös för henne när hon ska iväg och göra saker här hemma? För egentligen kan ju saker hända precis överallt: trafik, uteliv på krogen, gå genom parken en mörk kväll, cykla hem… ja befinna sig på fel plats vid fel tillfälle …allt sådant händer ju folk varje dag. Jag känner att jag inte orkar tänka på allt som skulle kunna hända. Och från vad jag förstått så är dina barn duktiga i skolan och skötsamma på alla sätt och vis så jag förstår inte varför du oroar dig så mycket - jag skulle helt ärligt vara skitglad om mina två kunde klara av allt som dina verkar klara så enkelt Det här menar jag nu alltså inte elakt på något vis utan mer som en reflektion.

Vi skulle antagligen vara lika socialt fel om vi hamnade i en helt främmande kultur och försökte hålla ihop som grupp.

Det är inte lätt.

Så många olika saker som ska samverka.

Jag undrar om någon tagit sig tid att sätta sig ner och förklara för dem hur en svensk domstol fungerar…? Eller om utanförskapet är så stort att de själva väljer en fortsatt segregation, för att orka…?

Samtidigt så det inte är svårt att förstå deras situation - att komma från ett av världens fattigaste och mest krigsdrabbade länder till ett land så totalt olikt deras eget, både vad gäller levnadsätt, klimat och kultur.
Det är inte konstigt att de försöker hålla ihop som grupp och hålla kvar sin identitet.

Kanske ligger faktiskt bollen hos oss - det är vi som öppnat våra gränser, som tar emot, och ger uppehållstillstånd… Men det är bara början.
Ska vi erbjuda flyktingar en plats i Sverige så måste vi också ha kapacitet att ta emot dem på ett bra sätt…

Och det där sista tvivlar jag ibland väldigt mycket på.

Det är inte lätt att ta till sig sociala koder, det tar tid.
Om man då inte så lätt kommer in på arbetsmarknaden så
blir isoleringen stor.

Dock har jag några somalier på mitt arbete(andra generationen) som är mycket kompetenta..
så tja..ville bara i det lilla tala om att det finns hopp om integrering.
Ja och de hänger tydligen även med på supandet “after work”.
Dock har jag hört att de är väldigt restrektiva med alkoholen.
Faen, hoppas kollegerna får dem på bättre tankar!

Jag ville bara ge en inblick i några av de problem som k a n finnas. Det var därför jag skrev TEX… adhd och depression. Många vuxna med adhd har funnit utmärkta strategier för att undvika de här svårigheterna.

Alla kan vi kanske rasa någon gång i livet, pga någon yttre omständighet (som en depression) - men när jag pratar om adhd så är det ju något som ständigt finns där, som påverkar en hel livssituation, år ut och år in…

Därmed inte sagt att det inte går att åtgärda/stödja upp osv…

ps… Har du läst boken “Flickor med AD/HD” av Kathleen G. Nedeau, Ellen B. Littman och Patricia O. Quinn? Om inte - gör det! Den är riktigt bra - även om den i vissa avseenden av naturliga skäl är rätt amerikansk.

Jag är oerhört glad över att dottern kommer hem igen.

Jag är också väldigt glad över den kurs jag just nu pluggar på Stockholms Universitet. (Neuropyskiatriska funktionshinder) - vilket ämnet ovan är relaterat till.

Och… för att nå dit: Få ut information i samhället. Öppna upp ögonen på “Svensson” så att människor med den här problematiken får rätt bemötande.

“Avskaffa” stämpeln på ADHD så som en stämpel på hypersaktiva missbrukare och kriminella.

Lättare sagt en gjort…